Om tristesstortyr och VetU-döden

Man kan inte dö av tristess. Jag vet det nu. För i så fall hade jag gjort det igår.

“Jag säger det här nu, innan ni somnat” öppnar hon pedagigiskt, hon längst fram i föreläsningssalen. Till oss som alla sitter längst bak, lätt förvarnade för det som komma skall. "Dör VetU-döden" hade någon från Huddinge i sin facebook-status i fredags, som genomled samma dag då. Oklart exakt vad det innebar, men bådade inte gott. Hon hinner säga det igen fyra gånger, närmsta tio minuterna, hon där framme. Vilket är ungefär den tid hon har på sig innan vi somnar. Eller i alla fall zoomar ut. Bild på bild rusar förbi framme på tavlan, med relevans och syfte odefinierat. Vi försöker periodvis lyssna, uppbåda något slags intresse, men ger upp. De är två där framme, och skämtar med varandra. Skämt ingen förstår. Statistikskämt kanske. Eller bara tråkiga skämt. Klockan kryper fram, står stilla, går stundtals nästan baklänges, och jag börjar känna att tristessen är fysisk smärtsam. Vi utbyter frustrerade SMS, och tackar okänd app-fabrikör för wordfeud. Jag, envist utan wordfeud, funderar istället på huruvida tristess ändå inte är den effektivaste tortyrmetoden. Det känns som en viktigare frågeställning än den föreläsaren går igenom där framme. Medan klockan fortsätter att nästan röra sig bakåt. Det är irrelevant, ointressant, oinspirerande och långsamt, så långsamt. Tritesstortyr.

Antingen har ingen på KI tänkt runt utformningen av det här. Det är skrämmande. Eller så har någon på KI verkligen tänkt, och kommit fram till att det är så här det ska vara. Då är det ännu mer skrämmande. Att lära sig söka artiklar när inga artiklar behöver sökas är meningslöst. Att lära sig statistik ett år innan vi har något alls att applicera statistik på likaså. Och att lära sig vadsomhelst upphackat på enstaka timmar spridda över år leder till obefintlig inlärning. 

Eftermiddagen fortsätter med ”övning” i artikelsökning. Oavsett hur meningslös en övning är, är den bättre än en totalt meningslös föreläsning. Tänker jag. Det måste bli bättre. Det blir det inte. För det är ingen övning. Det är en föreläsning i ”övningsform”, vilket enbart innebär att vi sitter framför datorer istället för i föreläsningssal. ”Vi går igenom grunderna på tavlan först”, säger hon, Grunderna visar sig vara hela övningen, och varje gång vi fattar pennan i försök till självständigt tänkande möts vi med ”Skriv inget! Vi talar om vad ni ska svara sen”. Och smärtan i kroppen är outhärdlig. Den är effektiv, tristesstortyren.

Syftet med VetU har någon gång uttryckts vara att öka forskningsintresset. Om det är en sak de faktiskt lyckas med på VetU, så är det att göra raka motsatsen. Det är upprörande och irriterande, och jag börjar räkna på hur många timmar av liv de slösar bort i salen och hur mycket värde som de timmarna kunde åstadkommit. När jag börjar räkna på saker frivilligt har det gått oerhört långt. Tristesstortyren bryter sakta ner mig.

Totalt kaos utbryter i rummet när de plötsligt börjar kräva en minimal insats av oss, att vi ska korrekt citera en artikel på ett papper, något drösen nu somnolenta kandisar vid det här laget är totalt inkapabla att göra. Alla ställer frågor som besvaras med svar på frågor vi inte ställde och lämnar oss mer förvirrade än upplysta. Och vi vet inte om vi ska skratta eller gråta, och vill kanske helst av allt gråta med exploderar istället i fnitter, smittande och omöjligt att stoppa. Dagens enda roliga, innan vi intar frustrerad inktivitet igen.

“Ni har varit fantastiskt duktiga” sager han, när vi vid dagens slut lämnar in lappen med övningsuppgiften, som innehåller det de sagt åt oss att skriva. Han som ledde evighetsövningen som inte var en övning, och krävde en minimal insats av oss som vi trots det nästan inte lyckades utföra. Övningen som inte var en övning, men ändå var en övning. En övning i att göra ingenting alls. En övning i tålamod och frustrationstolerans. Och det var fantastiskt duktigt av oss, att uthärda utbildningens mest meningslösa dag. Att uthärda en dag av tristesstortyr. Så duktig vill jag aldrig vara igen. 

Så, man kan inte dö av tristess. I så fall hade jag dött igår. Men jag befarar, sorgligt nog, att tristesstortyren kan döda forskaren i ganska många. Det måste vara vad det är. VetU-döden.