fredag 18 november 2011

Om kickarna


”Jag behöver kickarna” sa A häromdagen när vi som så ofta pratade istället för att plugga, som var tänkt. Vi diskuterade avdelningarna vi varit på, vad vi gillat och inte. A tycker medicinavdelningen är för långsam och att vårdcentralen… inte ger kickarna. Som längtar till kirurgin, massor. Jag höll med. Jag behöver också kickarna. Om det är någonting jag behöver så är det just kickarna. Ofta lite för mycket, kan jag tycka. Det var bristen på just dem som fick mig att lämna det gamla livet. Inte bara därför, men till stor del. Ändå älskar jag det. Medicinavdelningen. Den långsamma. Och vårdcentralen.


Vårdcentralen. Där vi sitter på varsin stol, han och jag. Han, med de många diagnoserna som jag av integritetsskäl inte tänker nämna. Och pratar om dem, och om livet. Som är en lika stor anledning till att han är här som hans medicinlista. Han och jag på varsin stol. Inga maskiner. Inga andningsmasker och ventilatorer. Inga infusioner och skalpeller. Stetoskåpet, mina händer och några labbsvar. Men framförallt, patienten och jag. Och lite tid. Tjugo minuter, mer blir det inte. Jag undersöker, men framförallt så pratar vi. Vrider och vänder på saker, försöker strukturera upp det kaotiska. Livet. Sätta några försiktiga mål, gör några små små planer. Han lämnar rummet, med lika många diagnoser. Inget är botat, med ett piller, en elstöt eller några skalpellsnitt. Inte ens någon ny medicin får han med sig, bara en lapp där några ord finns nedskrivna. Inget är botat, men något är bättre. Säger han i alla fall. Och precis innan han kliver ut ur rummet vänder han sig om, och säger orden som stannar kvar, ”Vet du, jag tror faktiskt jag kan greja det här.”


Och där kom den. Kicken. Större än vid elkonvertering. Många många resor större. Jag vet inte om jag är lika övertygad som han, att det kommer gå vägen. Det spelar mindre roll. Vad som spelar roll är att han, om så bara en kort stund, kände att han grejar det. Livet.  


Och jag vet plötsligt att jag älskar vårdcentralen, just därför. Här får jag dem, rena och avskalade. Mina kickar.

3 kommentarer:

  1. Håller med dig precis! Det är i mötet det händer grejer. Och även om man inte har så mycket tid så har man ändå tid. Det är inte som vid 2-minutersronden på 4-bäddssal eller som akutbesöket då min sökare piper i ett. Man har faktiskt en liten stund tillsammans utan att bli störd och man kan verkligen göra skillnad på VC!

    SvaraRadera
  2. Känner precis igen den känslan, bra beskrivet. (Och fortsätter du leta lo-fi-kickar kanske du hamnar på psyk snart också! :) )

    SvaraRadera
  3. Roligt att ni känner igen er! Och ja, ordsallat, man ska aldrig säga aldrig. Inte till psyk heller. För jag kommer fortsätta leta de kickarna...

    SvaraRadera