Om MIVA, och självömkan som kom av sig

Det gör ont att sitta. Och att ligga. Och för en gångs skull är det faktiskt lite synd om mig. Fast så är vi på MIVA. På MIVA är patienterna inte sjuka. De är väldigt sjuka. De rosslar inte lite basalt, utan andas med ventilator. De har inte ont när de sitter, utan ont hela tiden. Och inte ens när det för en gångs skull är lite synd om mig, är det ett dugg synd om mig.

Det enda som går utan att göra ont är att stå, och det är tur, för på MIVA står man mycket. I korridoren, just precis där sjuksköterskorna behöver gå förbi. Över överläkarens dator, där han svär över det nya journalsystemet som ingen ännu begripit sig på. Framför sängar där patienter ligger som är för sjuka för att prata med. Och vars hjärtslag inte hörs i bruset av Cpapen.

Så vi tittar på ganska mycket och gör väldigt lite. Vilket är bra, eftersom en av mina händer helst inte gör något alls. Men mindre bra, eftersom resten av mig mycket hellre gör än tittar. Eftersom resten av mig tappar fokus när jag har sett den åttonde journalen snabbt bläddras igenom för att signeras av stressad överläkare. Och jag kan inte ens riktigt bli irriterad på att han lägger väldigt mycket tid på annat än på att handleda oss. Eftersom annat innebär att ta hand om väldigt sjuka patienter.

Så vi dricker mycket kaffe. Precis som på akuten. Och hinner precis allt vi vill hinna, som går att göra i MIVAS fikarum. Eller korridor. Tyvärr är det inte så mycket. Och när jag går hem vid fem, är jag ganska trött av att göra nästan inget, och ganska irriterad på att inte riktigt kunna vara irriterad. Och börjar precis tycka lite synd om mig själv, trots allt, när jag möter en rådgråten anhörig. Ännu en, av dagens många. Och kan inte ens göra det.

Nästa vecka är det vårdcentral, där de flesta är lite mer måttligt sjuka. Där hoppas jag vara mindre i vägen. Då hoppas jag kunna sitta utan att det gör ont. Men kanske kunna tycka lite lite synd om mig själv för de blåmärken som är kvar.