Om tystnaden

Min handledare, jag och så Han. Han som snart skulle förlora den mest älskade. Den han delat sitt liv med. På stolar rakt upp och ner i det kvava trånga läkarrummet. Vi hade pratat om det praktiska. Om det som behövde sägas. Det var inte mycket.  Nu var det tyst. Länge var det tyst. En hel evighet, kändes det i alla fall som.

Jag är bra på att prata. Blygsel är inte en del av mitt system, och det där med att orden tar slut, det har jag sällan upplevt. Och jag säger i alla fall ganska ofta saker som är genomtänkta, i alla fall när det är viktigt. När det är mindre viktigt säger jag ofta saker ändå. Och jag tror jag är ganska bra på att lyssna. Särskilt när det behövs. Lyssna, prata, lyssna, prata. Det är jag ganska bra på. Men så finns det något annat som jag är mindre bra på. Att vara tyst.

Att vara tyst, inte för att låta någon annan prata. Inte för att lyckas urskilja ett väldigt svagt hjärtljud. Inte för att inte störa någon som just oroligt somnat. Inte tyst av något annat specifikt syfte än för att det behövds tystnad. Det är svårt. Svårare än att hitta det rätta orden. Mycket svårare, men ibland mycket viktigare. 

För det finns stunder när inga ord är rätt. Eller när även de rätta orden är krystade. Eller när ord skapar krav på respons som den andra inte ska behöva bära. I de svåraste stunderna. Som är de viktiga stunderna. Då behöver man vara vän med den, tystnaden.

Så jag övar på det. Mellan blodgaser och hjärtljud, som jag också övar på. Mellan allt som står på checklistan att vi ska prova och öva på. Mitt i det övar jag på tystnaden.

Dagen efter, när det var över, tackade Han, mitt i sorgen. Inte för det vi gjort och sagt. Utan för att vi tagit oss så mycket tid. För att vi bara funnits där. Jag tror, för tystnaden.

Första

Första morgonkaffe framför dagens patientjournaler, första handsprit. Första sittrond, första gårond, första patientlista fullklottrad med osammanhängande provsvar och medicineringar. Första erysipelas, första riktiga ronki, första epleys manöver. Första fråga från överläkaren jag inte kan svara på, första fråga från patient jag kan svara lite bättre på. Första blodgas jag lyckas med på första försöket, första blodgas jag inte lyckas med alls. Första akutlarm, första slutanteckning, första tunnformade KOL-bröstkorg, första syrgasjustering. Första diabetesfot, första lumpalspunktionsassistering. Första neurokonsultremiss skriven, första neurokonsultremisssvar jag inte alls förstår. Första aortastenos jag får utpekad men inte alls hör, första mitralisinsuffiens jag blir första att upptäcka. Första patient jag försöker mentalt förbereda för att förlora ett ben, första anhörig jag försöker få att inse att hans fru sedan 60 år kanske inte kommer komma hem mer. Första fråga från överläkaren jag kan svara på hjälpligt, första blodgassvar jag faktiskt kan tolka, första EKG jag diagnosticerar rätt. Första ”tack doktorn” addreserat till mig…

Första veckan. Första gången för nästan allt. Sista veckan det är så. Nästa vecka är annat nytt. Men några saker mindre nya. Solen skiner idag. Hela dagen. Jag nyper mig lite i armen och undrar om allt får vara så här bra. Och solen fortsätter skina. Och på måndag börjar det om. Jag tror, med lite mindre som är nytt. Jag tror, med lika mycket som är bra.  

Om glädje i benen

Man ska nog inte springa på sjukhus. Jag vet inte, men något säger mig att man inte ska göra det. Springa för att man har bråttom kanske, men springa annars, det tror jag kanske inte man ska göra. Springa för att man är glad, och så i hela kroppen uppfylld av det, det ska man nog inte alls. På andra ställen, men helst inte i sjukhuskorridorer. Men jag gjorde det idag. I den långa korridoren till onkologmottagningen av alla ställen. Korridoren var helt tom, och jag kunde inte låta bli. För mig är glädje något så fysiskt. Den går inte att stänga in. Gick inte alls att stänga in idag. Så jag sprang. Bara idag, bara en gång. Imorgon ska jag gå. Men idag kunde jag inte låta bli att springa.

För ja, så bra var det

Om glada fjärilar

Fantastisk helg på landet, sådär precis i glipan mellan sommar och höst. Plockat fulla korgar med trattkantarell och bakat allt man kan på trädens överflöd av äpplen.  Pallat gråpäron från vildtomter och paddlat kajak i total tysthet. Sett avsnitt på avsnitt av Mad Men med mamma och smulpaj. Sprungit mig trött på stigar. Trött och samtidigt pigg. Fantastisk helg. Och ändå har jag längtat till måndag.

Måndag. Imorgon. Första klinikdagen. Och fjärilarna fladdrar i magen. Inte de oroliga, utan de förväntansfulla. Fjärilarna man känner dagen före julafton. Dagen före något man vet blir bra. Det vet jag såklart inte. Men det är så det känns.

Vi hade information hela torsdagen, och det var som om vi var där för första gången på nytt. Virrig genomgång av journalsystemen som ändå snart ska läggas ner och bytas ut. Lärde mig nog ingenting alls men de fiktiva journaltexterna gladde ändå på något sätt. Och vi klickade oss runt bland låtsasjournaler på datorer som ständigt kraschade, och lärde oss kanske ändå något litet. Och skrattade mycket trots att journalsystem verkligen inte är roliga. Skrattade för att det var en sån där glad dag. 

Rundvanding igen, den här gången runt på avdelningarna. Var i vägen på kirurgakuten och på medicinakuten. Fyllde korridoren på MAVA och på medicinmottagningen. Blockerade dörrar på HIVA och på endokrin. Var hela tiden i vägen och efteråt inte särskilt mycket mer orienterade. Men förväntansfulla, kanske ännu lite mer förväntansfulla. Vi bjöds på ärtsoppa och pannkakor i matsalen, och fick på eftermiddagen schema efter schema, och mängder med information. Och jag tror att jag log precis hela dagen.

Jag tror jag log hela dagen och jag vet att jag tillsammans med M glädjeskuttade genom de bekanta katakomberna till klädförrådet. Travade tre ombyten av för stora kläder i skåpet. Tänkte att nästa gång vi ses är det dags. Längtade dit.        

Längtade dit och är nu nästan där. Efter fantastisk helg där jag ändå hela tiden längtat, lite sådär i bakgrunden, medan smulpajen gräddats. Imorgon börjar det. Och jag har inte ens haft tid att vara nervös eftersom jag har haft för fullt upp med att vara förväntansfull. Det är kanske skrämmande rakt igenom väl där. Men just nu känns det inte så. Nu fladdrar det bara glada fjärilar i mig. Just nu ler jag nog faktiskt hela tiden. 

Blast from the past

Mitt i det sist seminariet innan kliniska placeringen börjar. Seminariet som var lite för långt, i ett rum som var lite för litet, på en tid som var lite för sen, dök han upp. Han som vi trodde efter preklin lämnat oss för alltid. Tillsammans med molekylstrukturer och serinproteaser trodde vi han var borta från våra liv. Och våra inboxar. Åke Rökaues. Inte för att jag har något direkt emot honom. Det har jag inte. Däremot har jag väldigt mycket emot serinproteaser. Och deras följeslagare. Vi trodde hursomhelst att han var borta. Då, då kom det. 

"Hej och välkommen till starten av kursen DFM1!

I morgon i samband med det OBLIGATORISKA uppropet delas kursinformation och scheman (ett och samma kompendie) samt kurskort/registerkort ut och jag informerar om kursen och vissa praktikaliteter..."


Mailet var långt. Snåriga meningar med många detaljer. Oklara radbrytningar och utropstecken där jag inte ville ropa ut. Som det alltid var. Det var såklart felskickat. Uppenbart för alla. Ingen av oss skulle ropas upp på någon kurs ledd at Åke Rökaeus. Än mindre DFM1. Trots det hann jag få några millisekunder av sympaticuspåslag, bara av hans namn i "send" fältet. Se OBLIGATORISKT sådär i stora bokstäver. Drog igång en våg av diskussioner. Av minnen. Av enorm tacksamhet. För att det är över. För alltid är över. För att Åke numera bara dyker upp i våra liv som ett felutskick. Att hans serinproteaser är långt borta. Liksom preklin. Att kliniken är så snubblande nära.


Tittade ner i seminariehäftet. På patienthistorier om sarkoidos och lungemboli. Och rummet kändes luftigare, bara sådär.

En dag för att minnas

Det är en sådan där dag när alla minns idag. P1 minns hela dagen. Liksom SvT. De få som inte minns påminns. Och jag minns det förstås också. Påminns. Men behöver inte alls påminnas. För jag minns. Så oerhört stort, påtagligt, samtidigt så overkligt, så avlägset. Påmindes däremot idag av något annat som jag faktiskt behövde påminnas om. Plötsligt dök det bara upp på högersidan, inne på min facebooksida. En liten hälsning från mig själv. En påminnelse om hur det var precis idag, inte för tio år sedan utan för två. Facebook har börjat göra så, publicera nostalgiska statusuppdateringar.  Hälsningar från en dåtid. Lite roligt. Lite bra.

”Sorry for this being slightly repetitive, but---I am just very happy!

Två år sedan idag var det så det kändes. Två år sedan var det vad jag upprepade, eftersom det var så översvallande starkt. Tiden då det inte fanns gränser för hur bra allt kändes. När det kändes som om alla bitar plötsligt hade landat precis där de skulle, när jag vaknade och somnade med ett leende helt omöjligt att få av läpparna. Jag inser att jag faktiskt behöver påminnas om den där tiden när jag inte kunde sluta upprepa hur lycklig jag var. Lycklig för att ha börjat skrapa på den utbildning jag nu faktiskt är mitt inne i. Då var jag lycklig, bland celler och mikroskop, eller snarare, trots. Lycklig för att ibland få se en läkare bland biokemister i manchester. För att en sjukdom någon gång nämndes bland enzym och aminosyror. Lycklig när en patient någon gång fick illustrera exempel för något extremt litet och klinikfrånvänt. Lycklig för ett litet litet smakprov av det vi nu är mitt i. Det behöver jag påminnas om.

Idag minns jag. Den mörka dagen. Och de ljusa. Och imorgon vaknar jag till en dag fylld av diagnoser, patienter och läkare. En av många. Just nu inte sådär himlastormande lycklig för det. Men rätt glad. 

Om värme från okänd

Den var bara där, plötsligt. Just när den behövdes. Inte för att det var kallt. Utan för att jag behövde värme ändå. Trött, efter för många timmar på jobbet, efter redan många timmar i skolan. Och lite så som det kan kännas, som dagar kan vara. Mindre bra än de där dagarna då man lyckas vara sådär tacksam. Utan direkt anledning, bara ändå. Då var den där, plötsligt, på min cykelsadel. En sadelvärmare. Någon tyckte jag skulle ha den. Jag vet inte vem. Men det var en väldigt fin någon.

Jag cyklade vidare på lite mindre trötta ben. I kvällssol. Tror jag det var. Det kändes i alla fall så. Det är inte kallt än. Men den gjorde mig varm, sadelvärmaren från den okända. Lite om baken. Men mest i hjärtat. 

Om det jag har

Mamma brukade säga det när jag var liten och upprörd för något hyfsat banalt, något i min värld då enormt stort. ”Var glad för att du är frisk”. Det gjorde mig rasande, för i den stunden var det omöjligt. Jag ville inte alls vara glad för det, utan arg för det jag var arg för, men plötsligt kändes det inte alls legitimt att vara det. Så känns det fortfarande vissa dagar när någon säger så, eller hintar något liknande. Vissa dagar är det fortfarande omöjligt att vara tacksam för det man har. Livet känns orättvist och ”var glad att du är frisk” känns som ett hån, och otäckt präktigt och klämkäckt. Men idag var inte en sådan dag.

Vi var på Huddinge idag. Cyklade dit. I morgonsol, med bara armar, dryga timmen på cykel.  ”Tänker du på att du just slösar bort flera timmar av ditt liv på den där cykeln idag” mötte A mig med när jag kom fram. Investerade kändes det som, där i morgonluften. Stannade och plockade ett par äpplen från dignande träd brevid cykelbanan. Slapp trängas på pendeln. Och det kändes inte som timmar slösade, utan timmar vunna. Och jag kände mig sådär klämkäckt lycklig över att solen sken på lättpallade äpplen och över att jag har ben som kan cykla.

Lyckan la sig hastigt när HS entre tronade framför mig. Det är en sorglig byggnad, inget i mig kan tycka något annat. Och väl framirrade till B64, salen utan luft där vi spenderat så många gråa dagar, insåg jag precis hur illa vintern var. Precis hur jämngråa månaderna på Huddinge var, trots att jag försökte intala mig att det var ok. Månaderna fulla av celler och död, av torftiga matlådor och nedsuttna uppehållsrum. Insåg precis hur illa det var då och därmed hur bra det faktiskt är nu. Inte bara för sensommarsolen, utan för SÖS. För vänliga ansikten och trivsamma uppehållsrum, för engagerade läkare och korridorer som inte känns grå trots att de ofta är just det.  ”Föreläsningsmaterial kommer finnas på pingpong så småningom”, sa kvinnan längts fram i rummet.  Ja, och var glad för SÖS dubbelsidiga färdiguttryckta föreläsningsmaterial. Också för det.

Efter nästan en hel dag i rummet utan luft la vi ner timmen innan den sista och skyndades genom grå korridorer sprang jag bokstavligen in i henne. En väns mamma. En vän vars pappa drabbats av det stora skrämmande c, det som våren var fylld av. Det som så många drabbas av men som vi tills det kommer nära vill låtsas inte finns.  Blanka ögon, och jag önskade jag kunde göra något alls. En kram, och några ord, mer fanns inte. Mer finns inte att göra, trots att man vill göra allt. Och spingandes ikapp vännerna i korridoren, på friska snabba ben, insåg jag det igen. Hur bra just jag just nu har det.

Vissa dagar känns det olidligt hurtigt, det där med att vara glad för att man är frisk. Glad för det man har. Men inte just idag. Just idag är det något jag är väldigt glad för. 

Repetition är kunskapens moder?

Det var kanske inte allergins fel, att den blev så ointressant. För den låg sent på eftermiddagen efter en lång intensiv dag av föreläsningar non stop. Efter många veckor av sommarlov. Men mellan pricktestet och spirometrin tappade hon mig, föreläsaren som inte alls var dålig. Och jag tappade då, just då, ork och fokus. Intresse och engagemang. Och kanske var det inte allergins fel att just allergiseminariet idag inte var så inspirerande att förbereda som det om hjärtinfarkt häromdagen. Var på jobbet, och hade mycket att göra. Och många att dricka kaffe med. Det blev gjort, men utan större engagemang. Jag läste om det, spirometri och pricktest, men utan enormt intresse. Men någonstans mitt i det där seminariet började jag ändå tro att det var allergins fel. För det var de långsammaste tre timmar jag upplevt inom SÖS sjukhusväggar. Det var inte längre bara lite mindre engagerande, det var plågsamt tråkigt. Och det utan att hon alls var dålig, hon som höll vårt seminarium. För det var hon inte. Trots det var det alldeles smärtsamt enformigt. Att, åter, diskutera spirometri och pricktest. utredning i fall ett. Och två. Liksom tre, fyra och fem. När hon dessutom halvvägs genom seminariet ersattes av överläkaren som, åter, drog grunderna för pricktesterna och spirometrin började jag känna att en icke allergisk överkänslighetsreaktion inte låg långt borta. Just en sådan som jag senaste 24 timmarna hört alldeles för mycket om . Och jag fick en skriande lust att skrika "Pricktest och spirometri, gå vidare", sekunden nästa fall lästs upp. Det gjorde jag inte. Istället lyssnade jag tålmodigt på den långrandiga genomgången av testets resultat, nickade när antihistamin och kortison åter valdes som behandling och andades djupa andetag. Här och nu. Bara andas, bara vara. Mindfullness, eller något. Det fungerade inte alls.


Och hon var alldeles oerhört engagerad, överläkaren med den varma lugna rösten, som kommit in för sent, men som inte alls var dålig. Och jag kände mig oambitiös och otacksam som inte lyssnade engagerat och fokuserat. "Det är fantastiskt spännande det här", sa hon plötsligt, mitt i en utläggning runt hasselnötter. På ett oerhört inspirerande sätt. Jag ville tro det. Jag ville känna det. Men det var för sent. Jag var uttråkad utan återvändo.

Jag klarar av ganska mycket. Stress, i rätt stor mängd. Ansträngning, mycket och länge. Andras ilska kan jag ta. Förelämpningar. Sömnbrist och lågt blodsocker. Det var min räddning på jobbet förr, det som bröt ner många skakade jag av mig. Men tristess klarar jag inte av. Inte då, inte nu. Det är fysiskt smärtsamt när någon för tionde gången samma eftermiddag informerar om att äpplen är en korsreaktion på björkallergen. Och den varma lugna rösten som var just en sådan man skulle önska hos en läkare skapade myrkrypningar i kroppen varje gång den sa "pricktest". Jag funderade stilla på om antihistamin hjälper mot upprepningsöverkänslighet. Eftersom det verkar fungera på allt annat.

Kanske är allergi inte min grej. Kanske är upprepning inte min grej. En väldig massa upprepning av allergi är i alla fall inte min grej. Så jag blir nog inte allergolog. Utan att jag vet om det är allergins fel egentligen. Men det räckte med en eftermiddag av pricktest för att jag skulle få nog. Jag blir nog inte allergolog, och kan inte ens särskilt mycket om allergi. För repetition är uppenbarligen inte alltid kunskapens moder. I alla fall inte för mycket av det. I alla fall inte för mig.

Imorgon ska vi lära oss om arytmier. Förhoppningsvis helt lagom mycket.