Om det jag har

Mamma brukade säga det när jag var liten och upprörd för något hyfsat banalt, något i min värld då enormt stort. ”Var glad för att du är frisk”. Det gjorde mig rasande, för i den stunden var det omöjligt. Jag ville inte alls vara glad för det, utan arg för det jag var arg för, men plötsligt kändes det inte alls legitimt att vara det. Så känns det fortfarande vissa dagar när någon säger så, eller hintar något liknande. Vissa dagar är det fortfarande omöjligt att vara tacksam för det man har. Livet känns orättvist och ”var glad att du är frisk” känns som ett hån, och otäckt präktigt och klämkäckt. Men idag var inte en sådan dag.

Vi var på Huddinge idag. Cyklade dit. I morgonsol, med bara armar, dryga timmen på cykel.  ”Tänker du på att du just slösar bort flera timmar av ditt liv på den där cykeln idag” mötte A mig med när jag kom fram. Investerade kändes det som, där i morgonluften. Stannade och plockade ett par äpplen från dignande träd brevid cykelbanan. Slapp trängas på pendeln. Och det kändes inte som timmar slösade, utan timmar vunna. Och jag kände mig sådär klämkäckt lycklig över att solen sken på lättpallade äpplen och över att jag har ben som kan cykla.

Lyckan la sig hastigt när HS entre tronade framför mig. Det är en sorglig byggnad, inget i mig kan tycka något annat. Och väl framirrade till B64, salen utan luft där vi spenderat så många gråa dagar, insåg jag precis hur illa vintern var. Precis hur jämngråa månaderna på Huddinge var, trots att jag försökte intala mig att det var ok. Månaderna fulla av celler och död, av torftiga matlådor och nedsuttna uppehållsrum. Insåg precis hur illa det var då och därmed hur bra det faktiskt är nu. Inte bara för sensommarsolen, utan för SÖS. För vänliga ansikten och trivsamma uppehållsrum, för engagerade läkare och korridorer som inte känns grå trots att de ofta är just det.  ”Föreläsningsmaterial kommer finnas på pingpong så småningom”, sa kvinnan längts fram i rummet.  Ja, och var glad för SÖS dubbelsidiga färdiguttryckta föreläsningsmaterial. Också för det.

Efter nästan en hel dag i rummet utan luft la vi ner timmen innan den sista och skyndades genom grå korridorer sprang jag bokstavligen in i henne. En väns mamma. En vän vars pappa drabbats av det stora skrämmande c, det som våren var fylld av. Det som så många drabbas av men som vi tills det kommer nära vill låtsas inte finns.  Blanka ögon, och jag önskade jag kunde göra något alls. En kram, och några ord, mer fanns inte. Mer finns inte att göra, trots att man vill göra allt. Och spingandes ikapp vännerna i korridoren, på friska snabba ben, insåg jag det igen. Hur bra just jag just nu har det.

Vissa dagar känns det olidligt hurtigt, det där med att vara glad för att man är frisk. Glad för det man har. Men inte just idag. Just idag är det något jag är väldigt glad för.