En dag för att minnas

Det är en sådan där dag när alla minns idag. P1 minns hela dagen. Liksom SvT. De få som inte minns påminns. Och jag minns det förstås också. Påminns. Men behöver inte alls påminnas. För jag minns. Så oerhört stort, påtagligt, samtidigt så overkligt, så avlägset. Påmindes däremot idag av något annat som jag faktiskt behövde påminnas om. Plötsligt dök det bara upp på högersidan, inne på min facebooksida. En liten hälsning från mig själv. En påminnelse om hur det var precis idag, inte för tio år sedan utan för två. Facebook har börjat göra så, publicera nostalgiska statusuppdateringar.  Hälsningar från en dåtid. Lite roligt. Lite bra.

”Sorry for this being slightly repetitive, but---I am just very happy!

Två år sedan idag var det så det kändes. Två år sedan var det vad jag upprepade, eftersom det var så översvallande starkt. Tiden då det inte fanns gränser för hur bra allt kändes. När det kändes som om alla bitar plötsligt hade landat precis där de skulle, när jag vaknade och somnade med ett leende helt omöjligt att få av läpparna. Jag inser att jag faktiskt behöver påminnas om den där tiden när jag inte kunde sluta upprepa hur lycklig jag var. Lycklig för att ha börjat skrapa på den utbildning jag nu faktiskt är mitt inne i. Då var jag lycklig, bland celler och mikroskop, eller snarare, trots. Lycklig för att ibland få se en läkare bland biokemister i manchester. För att en sjukdom någon gång nämndes bland enzym och aminosyror. Lycklig när en patient någon gång fick illustrera exempel för något extremt litet och klinikfrånvänt. Lycklig för ett litet litet smakprov av det vi nu är mitt i. Det behöver jag påminnas om.

Idag minns jag. Den mörka dagen. Och de ljusa. Och imorgon vaknar jag till en dag fylld av diagnoser, patienter och läkare. En av många. Just nu inte sådär himlastormande lycklig för det. Men rätt glad.