Om korridoren från hiss F

Korridoren från hiss F. Korridoren man inte springer i. Jag inte springer i. Oavsett hur bra dagen varit, hur fylld jag är av energi, hur hög jag är på livet, så springer jag inte i den korridoren. Korridoren som går från hiss F. Hiss F, som ligger precis utanför dörren in till onkologen. Till cancern. Sorgen. Smärtan. Döden. Jag har gått den korridoren många gånger. Och inte kunnat låta bli att för varje människa jag möter tänka, att jag möter smärta. För alla som går i korridoren har cancer, vet att de kanske har cancer eller har en anhörig som har cancer. Och bär därmed på sin egen individuella cocktail av smärta, rädsla, ångest och sorg. Och på samma sätt som jag inte vill springa, vill jag nästan dölja att mitt hår är långt och blankt, att mina kinder har färg utan rouge. På något underligt sätt skäms jag nästan för det. För att jag inte kan ta ett enda gram av deras rädsla. För att jag går i deras korridor utan deras smärta. Stressar igenom den, med cykelhjälmen under armen, på starka ben. Och skäms på något sätt för att jag går i sjukhuset tyngsta korridor, men när den är slut, kan lämna den bakom mig. Korridoren. Cancern. 

I en vecka har jag nu gått många gånger i korridoren. Och fått förbi hiss F, in genom dörrarna. Genom korridoren med Lisa Larsson-figurerna på hyllor och vita vita väggar. Lärt mig om de, en efter en, de mest skrämmande diagnoserna. Träffat patienter, pratat med de som jag tidigare gått förbi i korridoren. Mött sorg, smärt och rädsla, men även livslust, hopp och styrka. Tårar, men även skratt. Hopp, mitt i det tunga. Liv, mitt i sjukdomen. 55 000 får cancer varje år. Det är fler än vad som ryms i korridoren, även om den är lång. Ser en kvinna med sjal på hårfritt huvud skrattande över ett glas vin timmar senare nere på stan. Inser att de finns överallt, levande sina liv. De som var det igår, är det idag, blir det imorgon. Cancerpatienter. Och De kan vara Vi, och det är självklart skrämmande. Oerhört skrämmande, men inte bara död. För De, som kan bli Vi, är cancerpatienter, men faktiskt i de flesta fall, så småningom canceröverlevare. För 55 000 får cancer varje år, men mer än 30 000 friskförklaras. Det är mer liv än död. Så försöker jag tänka. Och några av de jag möter i korridoren från hiss F, har just blivit en av dem. Canceröverlevarna. 


Cancer är nog fortfarande det hemskaste. Men det är inte bara död. Och jag springer fortfarande inte i korridoren. Men jag vågar gå med lite liv i stegen.