I väntan på...

Två veckor. Det är vad som är kvar. Till tentan, den stora kirurgitentan. Det är enormt lite tid. Och jag har svårt att begripa att terminen nästan är slut. Jag har fortfarande lust att säga att jag just börjat kirurgterminen när jag irrar in i operationssalen och för okänd gång i ordningen glömt hur jag snurrar på mig operationsrocken. Fast den nästan är slut. Lust att säga att jag inte läst det momentet än, när något anestesiologiskt, eller detaljerat bukkirurgiskt eller urologiskt dyker upp. Fast jag har ju nu snart läst alla. Det är så mycket jag inte kan som jag snart måste kunna. Och de två veckorna som återstår är fullstoppade, inte av timmar på bibliotek, utan av ortopedronder, Göteborgsvarv, seminarium och vårfester. Jag vet knappt hur jag ska hinna med livet. Och ovanpå det en tenta. En tenta på saker det känns som om jag bara precis börjat lära mig.

Önskar jag kunde säga att jag tar det med ro. Det gör jag inte. Önskar jag kunde säga att stressen gör mig diciplinerad och effektiv. Det gör den inte. Jag befinner mig i det okonstruktiva tillståndet med ganska mycket stress, och väldigt lite fokus. Och skriver därmed lätt frustrerade blogginlägg i solen på balkongen, med ortopediboken vilandes under datorn. I väntan på effektiviteten. Eller lugnet. Eller tentan. Det som nu kommer först…