Kirurgisk orgasm och armbågar

"Stilla! Titta här! Helt rent. Är det inte fantastiskt vackert". Han lyfter insrtumenten, syftar på de kärl han just metodiskt blottat från hinnor, i en nyss rentvättad bukhåla. "Kirurgisk orgasm- vet du vad det är?". Det vet jag inte och jag misstänker att jag inte riktigt kommer nå den, men Dr T beskriver det lyriskt, liksom hur bra kirurgi är en konstform. Doktor T, som någon timme innan berättat att han tycker det är lika roligt nu som första gången, kirurgin. Att operera. Han pratar om det och väldigt mycket annat bakom munskyddet, och det är bara den klassiska musiken i bakgrunden som fattas för att det ska kämpas som en amerikansk sjukhusserie. Jag står på den högsta pallen fastän jag är längre än läkarna: "Det är viktigt att du ser bra". Doktor T ställer frågor ovbrutet; "Nu glömmer du det inte" säger han uppmuntrande efter att jag gissat fel på tredje venen. Och kanske gör jag inte det. Och jag ställer frågor som jag får beröm för. Och svar på. Och jag får hålla och känna och bränna och klippa och stapla. Får hjälpa till på riktigt. Fem timmar står jag på min pall. Jag, doktor T, doktor P, med lampor, pincetter, skalpeller och staplar. Fem timmar tarmresektion. Fem korta timmar.


Han mumlar något bakom munskyddet Jag vet inte om det är till mig. Delvis för att jag inte hör vad han säger. Delvis för att jag har den andra läkarens rygg mot mitt ansikte. Och har själv fått hämta min pall. Den lägsta, trots att läkaren är längre. De mumlar till varandra också, men efter någon timme orkar jag inte riktigt försöka höra. Och ytterligare någon timme senare orkar jag inte heller försöka titta, eftersom min rygg är trött av att vridas i konstiga ställningar, eftersom jag ändå mest ser doktorn axel. Jag får bränna någon gång, eller suga. men eftersom det monotona mumlandet som är ämnat till mig är omöjligt att urskilja från det monotona mumlandet ämnat till någon annan, är jag lite sen hela tiden. Och eftersom jag nästan inte ser, är jag långsam och inte så bra. Inte bra alls, och känner mig ännu mindre så. Jag ställer frågor men får inte så många svar. Och får inga frågor tillbaka. Fem timmar står jag på min pall. Byter mellan värkande ben att stå på. Fem timmar tarmresektion. Fem evighetslånga timmar. 


Det finns olika sorters kirurgi. Men framförallt finns det olika sorters kirurger. Jag tror aldrig jag kommer nå någon kirurgisk orgasm. Tror inte jag kommer bli kirurg. Och blir jag det, vet jag inte vilken typ av kirurgi jag skulle vilja göra. Men jag vet utan att tveka vilken sorts kirurg jag skulle vilja bli.