Lite bättre vänner...

Studentmottagningen. Man med buksmärta. En av de många. Där med sin vuxna son. Jag tar anamnes. Undersöker, palperar igenom buken. Småpratar däremellan med dem båda. Vet vad jag gör och varför. Och gillar det. Tycker mig höra sonen fråga pappan om det inte var kandidatmottagningen han skulle till, medan jag lyssnar på lungorna. Friska lungor. Jag lämnar dem, kommer tillbaka en stund senare efter att ha pratat smärtlindring med syrran. Börjar prata om inläggningen. Svarar på deras frågor. Så mitt i allt, från sonen ”Du, skulle det inte vara kandidatmottagning?”. Jag pausar i vårt samtal, aningen förvirrat. ”Jo, visst är det det…” Han fortsätter. ”Men var är de där kandidaterna?”. ”Men…det är ju jag”, svarar jag. ”Jaha…”, säger sonen. Pausar lite han med. ”Vad bra du är”, fortsätter han.

Kanske var det för att jag glömt namnskylten den här dagen och att min provosoriska ramlat av fickan. Men ändå. ”Tack” svarar jag. Fortsätter prata om röntgenundersökningen som kanske väntar. Fortsätter med jobbet jag faktiskt gillar. Agerar ganska oberörd men blir stolt som en tupp. Stolt, och kanske mest, glad. För att jag just nu trivs. Trivs väldigt bra. Och gör ett rätt bra jobb. Och känner det. Och inser att såhär halvvägs in, efter en ganska trög start, börjar vi ändå blir lite bättre vänner, kirurgterminen och jag.