Om snöstorm och skumtomtar

Vi promenerade från tåget, A och jag, och konstaterade att det går fort nu. Väldigt fort. För ett år sedan tragglade vi hjärta. Och njurar. Flera veckor ägnade vi åt njurar. Allt var nytt, allt var för första gången. Kroppen upptäcktes organ efter organ, och vi var lyckliga att ha klivit nivån över cellerna, att få fokusera på något som kändes verkligt, att någon gång få se en kliniker skymta förbi med illustrerande exempel, någon gång höra ordet ”sjukdom” och ”patient”. Vi var inte längre helt nya, men kroppen var kvar att begripa sig på, ”Den friska människan” kändes som en evighetslång kurs och kliniken kändes oändligt långt borta.

Men den tog slut, den friska människan, och blev istället sjuk. Blev det som den i vårt framtida yrkesliv mest kommer vara, och ”patienten” blev plötsligt den som det talades om. Vi är framme vid det som känns som det viktigaste, eller snarare, vi rusar in i det. In och igenom. För nu rusar viu igenom den, kroppen. Som ett X2000 helt oberört av snöstorm och lövhalka. En dag njurar, nästa manliga genitalier. Förmiddag hjärna, eftermiddag bröst. Vi hinner knappt återkalla vad det nu var njuren gjorde innan vi är förbi. Vi fladdrar genom histologiska bilder på storskärm. Försöker fokusera blicken för att bestämma epiteltyp, för att försöka avgöra var i kroppen vi är, men de rosa prickarna smälter samman när föreläsaren byter bild nästan innan den första fått skärpa. Leyomyon blir adenocarcinom blir seminom och innan vi lärt oss uttala orden är de borta. Vi är mitt i det viktiga, på samma sätt som snöflingan är mitt i stormen. Det yr och viner och vi fladdrar med i vindarna, utan aning om vart vi ska eller hur vi landar. Det är spännande och relevant och intressant, men det yr från alla håll och vi håller i oss och hoppas vi klarar oss från urspårning. Hoppas att vi landrar där vi ska.

Och man skulle kunna fråga sig varför vi ägnar oändligt många veckor åt att begripa uppbyggnaden av serinproteaser termin ett. Serinproteaser som nämnts en gång termin fyra, med förordet ”Om jag säger Åke Rökaeus, vad tänker ni då…”, och med efterordet ”Det här behöver ni förstås inte kunna i detalj”. Och man skulle kunna fråga sig varför vi ägnade den friska njuren en hel månad, åt att beräkna anjongap och lära oss jonkanaler, när vi termin fyra ägnar njurens sjukdomar ett rörigt seminarium och en förmiddag av föreläsning. Man skulle kunna fråga sig varför vi ägnar oändligt med tid åt att bygga en bra grund, när vi sen struntar i att bygga huset, utan nöjer oss med att lägga dit en hög brädor.

Det skulle man kunna kritiskt fråga sig själv, och säkert någon kursledning. Men det gör vi inte just nu. Inte heller oroar vi oss särskilt aktivt för om allt vi rusar förbi ska landa. Åt att det är konstant snöstorm. Inte än i alla fall. Inte just nu. Istället ägnar vi på tok för mycket tankekraft åt att övertala varandra åt att gå längst åt höger eller längst åt vänster på Flemingsbergs perrong. Ägnar på tok för mycket tid åt att googla fram bagerier som gör surdegssemlor och sen åt att besöka dem. Ägnar håltimmar åt att visa varandra youtube-videos som inte har ett dugg med patologi att göra. Letar runt på campus efter bästa kaffet och dricker det till skumtomtar. Man får välja sina strider. Och sin tid för att slåss. Just nu hoppas vi mest. Att det som rusar förbi oss landar. Eller att det som är viktigt återkommer. Att vi kommer fram utan urspårning, trots snöstorm. Hoppas, och fortsätter äta skumtomtar.