Om talang där man vill ha den

Det var oändligt många år sedan. Mitt första projekt på BCG, sommaren mellan trean och fyran på Handels. Vi gjorde ett projekt för en klient som hade en produkt ingen av oss begrep, med en frågaställning som var ännu mer obegriplig. Och någonstans i röran skulle en gigantisk excelmodell sättas samman där vi skulle kunna modellera utfallet av eventuell justering av varje delkomponent av det obegripliga scenariot. Jag skulle bygga modellen. Jag var vettskrämd vid varje knapptryckning och drömde mardrömmar om att den skulle rasa samman som ett korthus. Det gjorde den inte och jag fick vid projektets slut en utvärdering där det under fältet ”Strengths” stod ”Talent for complex modelling in excel. Should look to develop this further”. Jag tror inte ens jag blev riktigt glad för det. För de andra styrkorna blev jag glad, för att jag var bra på de saker jag tyckte om och ville vara bra på. På att hantera klienter och dra snabba slutsatser. Men inte på det som gett mig mardrömmar en hel sommar. Inte för det som sannolikt var en av de tråkigaste saker jag någonsin gjort. Jag har tittat på den här lappen flera gånger efteråt. För att säkerställa mig om att det verkligen stod så. Och det gjorde det. För första och sista gången stod det så. För jag utvecklade det aldrig vidare. Jag blåvägrade från den dagen konsekvent närma mig stora modeller, och duckade effektivt det mesta som innehöll några större mängder excel. En talang helt bortslösad. Jag hade hellre varit bra på att vissla. För att jag ville göra det jag mådde bra av, inte det jag gjorde bra.

Vårdcentralen, för inte alls länge sedan. Vi ska lyssna på lungor. Har blivit inhämtade av en av läkarna, för att få höra något spännande. Jag har mitt egna nya stetoskop , som är bra och skyddar från biljud. En kvinna kommer in i rummet oh tar av sig tröjan. Hon pratar i ett, och rösten låter hes som om den bott i rökhörnan ett helt liv. Det har den också berättar kvinnan och jag tror det är en lungsäcksinflammation vi ska få höra. Läkaren är excalterad, eftersom ljudet är så tydligt. Vi lyssnar allihop. ”Det låter mest på höger, va”, säger B. C tycker det låter bilateralt, och läkaren nickar, jo, det gör det. De nickar och hummar och hör ljudet, kanske inte tydligt, men de hör. Jag lyssnar och hör andning. Lyssnar igen och kan kanske höra något slags gnissel. Eller inte. Och jag känner att om någon skulle göra en detaljerad skriftlig utvärdering av mina insatser på vårdcentralen så skulle ingen skriva att jag har talang för att höra lungljud. Eller hjärta. Inte på att höra alls. Utöver på när folk pratar då, där både hör och lyssnar jag. Jag har inte talang, även om jag vill vill vill.

Och lika lite som jag blev glad för att jag hade talang för något jag inte vill göra, lika mycket blir jag arg för att talangen inte vill uppenbara sig för det jag vill vara bra på. Men lika lite som jag borrade mig djupt i excelmodellering för att talangen fanns där, tänker jag lägga ner det här med lunglyssnande, bara för att jag inte hör. För man behöver inte fixa allt med talang, en del kan man ta på jävlar anamma också. Så har jag resonerat, och lyssnat vidare på lungljud jag inte hör.

Men så igår var jag hemma och fikade hos hos A. Som om jag inte haft turen att ha haft henne som vän skulle se till att ha som läkare på studs, för hon kan och vet och minns på ett fascinerande sätt nästan allt. Åt kladdkaka och byggde Duplo med hennes lilla S. Och övade. Lyssnade på hjärtslag på youtube, och kanske begrep jag vad i det vi hörde som var blåsljudet. Lyssnade lungljud och A gjorde sitt bästa för att förklara vad som var sjukt och friskt. Och gav oss sen på det som jag hela tiden tyckt varit allra mest omöjligt. Perkuteringen (”knackning”, ofta över lungorna, för er icke-medicinare…). Att BÅDE få till handrörelsen, så att fingret studsar lätt på det andra, OCH höra ljudet det åstadkommer. Jag hade nästan gett upp innan jag börjat. Lite som med squash. Jag vet från början att det inte kommer vara min grej. A visar hur jag ska hålla armbågen stilla och låta handleden göra rörelsen, hur jag ska slå på långfingrets mittfalang och lyssna efter dämpningen i ljudet. Jag försöker. Och det går! Nästan direkt går det faktiskt. Jag får till rörelsen och till allas förvåning men kanske allra mest min egen, så hör jag. Excalterad långt över vad som är rimligt vill jag perkultera allt- lunga, lever, S’s lilla mage. Och jag kan och jag hör. Och så säger S det. ”Du har ju talang för det här”.

Man behöver inte göra allt man har talang för. Och man behöver inte ha talang för allt man gör. Mycket går med en massa jävlar anamma. Men de gånger det sammanfaller, det man har talang för och det man vill kunna, då känns det ändå rätt bra…