Kollektiv ilska

Det finns få saker som enar människor så mycket som kollektiv ilska. Gärna mot en konkret och tydlig sak, än hellre person. Det är kanske lite sorgligt, men väldigt tydligt. Det har varit tydligt i världspolitiken senaste veckorna. Och idag blev det väldigt tydligt hos oss.

”Vi kommer inte vilja sätta dit er, utan ställer frågor på de viktiga sakerna som vi tryckt på i föreläsningarna”. Det fick vi sagt till oss undr kursen. Som en slags försäkran om att det trots allt inte var orimligt mycket vi hade att lära. Vi får mycket sagt till oss som sen visar sig ha bristande sanningshalt, så ingen trodde särskilt mycket på det, men ändå. Men ändå, tänkte vi när vi satt i skrivsalen och funderade på när antalet årligen drabbade av ESBL blev en central del av vår medicinkunskap. Men ändå, tänkte vi när total redogörelse för behandlingstrappan för KOL efterfrågas, trots att föreläsaren ägnade 20 av alla de 25 sekunder KOL ägnades totalt åt att tala om att inga läkemedel egentligen hjälper. Men ändå, tänkte vi när inga frågor på de tarmbakterier och övre luftvägsinfektioner som gnuggats och gnuggats kom upp. Vi har vant oss vid att mycket av det som sagts inte stämmer, men det vore fantastiskt skönt om det kunde göra det någon gång. Någon gång ändå. Till exempel den här gången.

Men den här gången hände det inte heller, och vi lämnade salen, arga. Argare, ska kanske sägas, för det var en bisvärm som klev in i tentasalen, efter att ha spenderat en helg i ett dåligt integrerat kaos av för många bakterier, för mycket virus och för tok för många läkemedelssubstanser. Det var en bisvärm redan innan vi visste att de inte alls skulle ställa fågor på det centrala utan på det perifera, examinera inte alls på det som behandlats utan på det som knappt nämnts. Redan innan var vi arga, fast på ett mer spretigt sätt, med några kvarvarande spår av förhoppning. När vi klev ut var vi enade, i en intensiv kollektiv ilska.

En kollektiv ilska som vi inte demonstrerar ur oss på torg. En kollektiv ilska som mest manifesteras i agiterade facebooksstatusar som genast likas och kommenteras av lika upprörda klasskompisar. Och ett fortsatt gemensamt samtalsämne när man på bussen hamnar brevid han med svarta jackan som jag inte vet namnet på, eller hon med gröna koftan som jag inte pratat med förr. ”Skitkurs”. ”Värdelös tenta”. Det kan diskuteras mycket. Och argt. För vi tycker lika. Ibland. Ibland tycker nästan alla 140 lika. Nästan bara när vi är riktigt arga. Kanske är det lite sorgligt. Men det är nog bara att inse att det är så det är.