Om halvtidsrapport, distraktion och inspiration

H och jag skrev slutuppsats på Handels. H, en av mina bästa vänner, som det gick utmärkt att skriva uppsats med. Som det gick utmärkt att skriva uppsats med, men ännu mer utmärkt att göra annat än skriva uppsats med. Som att fika, och prata, och promenera lite, och laga mat, och prata igen, och se något relativt meningslöst på TV tillsammans med, och sen fika med igen. Följaktligen var det framförallt så vi spenderade våra dagar. Våra uppsatsskrivardagar. Vi skrev lite, ibland, men bara precis så mycket som krävdes för att hålla handledaren lite stressad men inte oroad nog att ingripa. Levde på gamla meriter. Under devisen att allt ordnar sig. Vår, i egna ögon, storslagna ide att avsluta uppsatsen i Hs föräldrars hus på Gran Canaria var däremot ingen handledaren jublade över. November i solen, vad kan gå fel, resonerade vi. November i solen, precis allt kan gå fel, tänkte handledaren. Men vi åkte. Till solen. Och, faktiskt, till diciplin. Skrev åtta timmar om dagen. Solade, badade, pratade, sprang, pratade mer, lagade mat, dansade, pratade. Men även skrev. Blev klara i tid. Och det blev bra.

Inne på nionde dagen nu. I staden. Staden som folk undrade om jag verkligen skulle åka till, sådär precis innan halvtidsrapporten ska in. Staden som har fler distraktion är någon annan. Åtta dagar jag spenderat strosandes, springandes, ätandes, drickandes, pratandes. Men även, faktiskt, skrivandes. På stimmiga cafeer där högtalaren spelar Coldplay på hög volym, kaffet är starkt och borden fyllda av människor som pratar om livet eller skriver eller diskuterar affärsplaner eller äter. Här skriver jag, bättre och effektivare och längre än någonsin hemma. Och dag nio är jag nästan färdig.

Kanske är slutsatsen att jag alltid borde resa. Till intensiva platser med mycket distraktion. Kanske är slutsatsen bara att inspiration är viktigt. Viktigare än att distraktioner saknas. För distraktioner saknas aldrig, vare sig i New York eller i ett knäpptyst KI-bibliotek. Just i ett knäpptyst bibliotek är min egen hjärna fantastisk på att hitta distraktioner. På ett stimmigt cafe är den däremot lagom distraherad av omgivningen för att låta bli. En slutsats är i alla fall helt klart att det går utmärkt att skriva uppsats i den här staden. Så ni vet, till nästa gång.

Livet, just nu

Den välkomnar med strålande blå himmel, staden, och jag byter jacka mot linne. Släpar väska genom välbekanta gator, till den lilla lägenheten med de sneda vinklarna och stora fönstrena. Bor hos damen med katterna. Fast första natten, bara med katterna, och jag börjar nästan gilla katter när den svartvita trebenta stryker mot mina ben när jag sent på kvällen sitter uppkrupen i fönstret och tar in staden som lever på gatan. Vaknar tidigt och inväntar nästan gryning innan jag släpper ut benen längs vattnet. Det är obeskrivligt vackert och jag får lust att omfamna varje människa jag möter och tala om vilken vacker stad de lever i. Det gör jag inte, men springer runt hela sydsidan på lätta ben, förbi broarna på östsidan, förbi skyskraporna i finansdistriktet, förbi damen med facklan i horisonten, och häpnas som varje gång över hur stor den är. Och storslagen. Staden. 

Möts efter löpturen av damen, Betty, som bjuder på grönt te med mynta. Ekologiskt, det enda hon dricker, och äter, förklarar hon samtidigt som hon vigt svingar sig ut på brandstegen för att plocka in rosor från klätterväxten på husfasaden till det lilla altaret hon har placerat på väggen. 68 år ung. Hon lever efter en japansk ljusfilosofi jag inte riktigt lyckas uttala namnet på, än mindre riktigt begripa, men den gör henne uppenbarligen lycklig och teet smakar bra och solen värmer fantastiskt skönt på brandtrappan där jag en stund senare äter min helt nybakta frukostbagel. Inköpt i bageriet i huset brevid av mannen med det sneda leendet som räknar fel och ger mig för mycket växel för andra morgonen i rad. Vilket jag påpekar och får ett leende till, ett tack och en chocolate chip cookie. Tredje morgonen hejar han bekant, frågar om jag vill ha samma som igår. Det vill jag inte, men är glad att han minns. Och slås som alltid av hur liten det är, staden.

Och det stressade och hetsiga märker jag som vanligt inget av. Inte heller det turistiga. Märker bara det varma och vänliga, märker energin och rörelsen. Blir barnsligt glad när dagens tredje person frågar mig om vägen. Trots att jag inte hittar till just den gatan. Men hittar till andra och vandrar runt mellan favoritplatser och hittar på vägen nya. Mår fantastiskt bra. I den stora lilla staden, som alltid på något sätt kommer vara hemma. Det kommer ingen annan slutkläm. Livet är bra. Just nu är det bra. Och jag njuter varje minut.

Om SAS och SAS

När jag söker på SAS i min inbox dominerar inte längre e-tickets och mail med eurobonussaldo. Och när jag tänker på SAS ser jag inte tidiga morgnar på Arlanda framför mig. De brukade vara många, e-biljetterna, och morgnarna. Då. 

Nu. När jag söker på SAS dyker långa diskussioner med handledare och buggar i programkod upp. När jag tänker på SAS handlar det om incidensberäkningar och åldersstandardiserade tabeller. SAS har övergått från att vara ett flygbolag till att vara ett statistikprogram. Och jag vet inte riktigt om jag gillar det. Varken statistikprogrammet, eller övergången. 

Statistikprogrammet som handledare G redan dag ett sålde in som totalt opedagogiskt och ganska omöjligt att begripa sig på. Han hade som med så mycket annat rätt. Felsöker länge i långa strimmor av kod. Letar efter komma som blivit semikolon. Eller semikolon som blivit komma. Utan att veta riktigt var det ska vara vilket. Känner mig varken produktiv eller särskilt intelligent. Söker envist tills jag uppgivet tvingas maila errorlog till G som med en ängels tålamod gör samma sökning, hittar det bortsprungna kommat och mailar tillbaka kod, som jag klipper in, för att några stycken senare få ett nytt errormeddelande. Upplyftande är det inte. Och jag längtar efter flygbolaget.

Fast så ibland går det, helt på egen hand. Inte ofta, men oftare. Jag hittar felet i libname, eller den lilla felkodningen på rad 264. helt utan hjälp. Och känner mig kanske inte smart, men i alla fall aningens självständig. 10 000 timmar tar det att bli expert på något, säger G. 10 000 timmar är jag inte villig att ge SAS, statistikprogrammet. Det finns så mycket annat jag hellre vill lägga 10 000 timmar på. Men några timmar till kan jag leva med. För jag gillar trots allt de coola diagrammen. Gillar att vi faktiskt kommer fram till häftiga saker, SAS och jag. 

På söndag åker jag till efterlängtade staden i väst. Med SAS. Flygbolaget. Och med SAS, statistikprogrammet. För uppsatsskrivande och infusion av allt det staden ger. De får samsas i inboxen. Och i livet. Inte antingen eller, utan både och. SAS och SAS. Resa och skola. Jag väljer att inte välja, som vanligt. Och som vanligt tror jag att det går.  

Kors i taket

Har ett rum. Ett eget. Eller ok, jag delar det med en en professor. Och ok, lånar det egentligen av min handledare som delar det med professorn. Men ändå på något sätt mitt. Och jag har en riktig kopp att hämta automatkaffet i. Har ett skrivbord, och en stol, och ett passerkort. Vet när eftermiddagsfikat serveras. Och är på plats för att äta av det. Och sitter stilla framför datorn många minuter i sträck. Och det blir rätt lite oftare än fel, och kommer på mig själv med att vänta förväntansfullt på att datorn ska tänka klart, på att graferna ska dyka upp på skärmen. Ganska ofta svära för att jag istället får en errorkod. Men ändå allt oftare studsa lite på stolen när en snygg trendlinje uppenbarar sig. Läsa artiklar för att jag vill förstå, inte för att någon sagt att jag måste. Ha riktigt roligt. Och göra nytta.

 

Det har pågått i en dag. Den här effektiviteten. Jag är ingen forskare än. Vi ska inte ropa hej. Eller så ska vi göra det, fort. För imorgon vet man inte...

Om att hoppa på tåget

Fick en fråga i tidigare inlägg, om förälskelse. Inte den jag är i nu, utan den jag var i för tre år sen. Den till KI. Den till läkaryrket.

 

"Jag har följt din blogg en tid och varit i kontakt med dig p.g.a. att mkt av det du skriver återspeglar i mitt liv. Men jag får känslan av att det nu inte är som det var under T1 den där pirrande nyförälskande känslan. Rätta mig om jag har fel.

Nu när du kommit rätt så långt i utbildningen och blickar bakåt, Var det som det tänkt dig? Är det lika kul fortfarande? Ångrar du att du "hoppade på tåget"? Helt enkelt är det värt de uppoffringar du gjort? Vill nämligen själv "hoppa på tåget""

I mina tidiga inlägg var jag lyrisk. Det är jag inte så ofta längre. Det händer, men inte dagligen. I mina tidiga inlägg var allt fantastiskt, undantagslöst. Så är det inte längre. Livet är en gråskala, mellan svart och vitt. Läkarlinjen eller inte.

Har läst någonstans att en nyförälskelse bara kan vara i 3 månader. Jag tror min varade längre. Men inte för alltid.

Om jag är övertygad om att jag kommer vara klinisk läkare resten av mitt liv? Inte alls. Om jag absolut hade behövt ha en läkarutbildning för att kunna hitta ett meningsfullt jobb? Säkert inte. Om jag en sekund ångrat att jag börjat på KI. Ångrat att jag är kvar? Ångrat de uppoffringar jag gjort, och dagligen gör? Nej. Svaret är nej, inte en sekund har jag ångrat det.

KI har gett mig så mycket inget annat kunnat ge. Ovärderliga kunskaper och insikter. Möten med en annan värld. Med människor och åsikter. Även gett mig tid med mig själv, välbehövlig tid. Den jag är idag hade jag inte varit utan KI. Och jag är idag den jag vill vara. Och kanske viktigast av allt; Jag inte kunnat inte börja på KI. I livet innan tänkte jag på det dagligen. Tänkte, drömde, grubblade. Hade jag inte tagit det här steget hade jag gjort det fortfarande. Sannolikt resten av livet. Tänkt, "om jag börjat då hade jag gått termin 7 nu...". Längtan, ovissheten och den, kanske inbillade, tron på att KI löser alla problem hade helt oavsett verklighetsförankring stått mellan mig och det där andra som kanske också blivit bra. Om det finns.

Jag tror stenhårt på att man ångrar det man inte gör mer än det man gör. Livet är ingen enkelriktad gata, vill man finns alltid vägar tillbaka. Man kan alltid hoppa av tåget igen. Men att gå runt i ovisshet, det fungerar i alla fall inte för mig. Det är mer plågsamt än det är läskigt att hoppa.

Jag kan inte råda någon annan. Man måste väga alla faktorer själv. För det är enormt många uppoffringar under väldigt lång tid om man ska slutföra en läkarutbildning. Som självklart känns så mycket tydligare nu, när jag till skillnad från sist jag pluggade, till skillnad från många kursare, har upplevt något annat och har ett alternativ. Men för mig är de ändå små relativt vad de gett och ger. Trots att jag inte längre är lyrisk varje dag. Trots att nyförälskelsen lagt sig.

Vad framtiden blir får framtiden utvisa. Jag tror inte på att det finns ett rätt. Men idag är jag glad att vara där jag nu är. Glad att vara den jag nu är. Glad att jag hoppade på tåget.

Om någon i vägen

Jag gör precis så lite jag kan för att fortfarande kunna intala mig själv att jag skriver uppsats. Och någolunda hålla tidsplanen. Det är ganska lite. Vissa dagar så lite att det närmar sig inget. Det är inte för att jag är lat. Inte just nu i alla fall. Något är i vägen. Eller någon.

Jag jobbar precis så lite jag kan för att fortfarande leverera på det jag lovat. Förbereder bara det som absolut måste förberedas. Lyckas korta stunder fokusera på det allra mest konkreta. Innan jag åter tappar koncentrationen. Innan något åter stjäl allt fokus. Eller någon.  

Jag har sagt till mig själv att bloggen ska vara personlig men inte privat. Det här är privat, men tar over så mycket att det inte går att vara personlig utan. Att det inte går att ens vara saklig utan. Att det inte går att vara någonting alls utan att det blir en del. Det, eller Han.

Så ni får ha lite tålamod. Ni, handledaren, koordinatorn och några till. Ha lite tålamod, och invänta, inte att Han försvinner. Det hoppas jag att han aldrig gör. Men att jag hittar en vardag där annat också får plats. Uppsats, jobb, vänner, blogg. Och Han. Jag har hört att det går. Bara inte riktigt än. Än njuter jag mest av att han är i vägen för precis allt. 

Om att addera

Folk dricker kaffe i egna muggar. Folk är någon av de andra tjugo som sitter i samma lilla rum och får information om programmering och statistik och epidemiologi. Samma saker som i aulan, men ändå väldigt annorlunda. Kaffet hämtas i automater på någon avdelning, den där sorten där kaffe serveras med ”vitt” och man kan välja wiener melange . Det gör ingen, men ändå. Vi får ostsmörgås och kanellängd kvart i tre varje dag i ljusgården, tillsammans med alla andra på institutionen. Det finns rum med skrivbord och dörrar om man inte bokar utan har. Och det står fruktkorgar på borden, den där sorten som levereras full på morgonen och på kvällen hämtas med några ledsna vindruvor kvar i botten och det där extra mjöliga äpplet. Korgar som ingen länsar. Och man hejar. Även på människor man inte känner. Och jag tycker om det.

Vi lär oss nästan samma saker ett stenkast från de vanliga föreläsningssalarna och ändå tycker jag så mycket mer om det. funderar på varför. Och inser så. Alla hejar på folk de inte känner eftersom ”folk” är kollegor man bara inte träffat än. Kollegor har man på ett arbete. Ett arbete. Och jag inser hur mycket jag saknar. Eller längtar.

När jag är just här, kanske mest längtar, inte så mycket saknar. För jag lämnade inte kanellängd kvart i tre. Ganska lite här påminner om något där. Jag lämnade stress och orimligt tempo. Lämnade deadlines och obemärkt övertid. Lämnade ett jobb man inte tog kväll, knappt helg från. Stress, krav och press blandat med mental och emotionell tristess. Det var i alla fall vad jag termin ett kände att jag lämnade. Vad jag termin ett var överlycklig att vara ifrån.

Jag lämnade inte kanellängd kvart i tre och kanske inte egentligen längtar efter den heller. Jag lämnade inte fasta rutiner och vill nog inte ha dem. Men lämnade inte heller bara stress och jäkt och orimliga krav. Lämnade gemenskap och känsla av att addera. Av att vara del av något som är större än jag själv. Gör saker för någon annan än mig själv. Det inser jag nu, när jag är ganska långt från termin ett…

Jag vet inte om jag saknar mitt gamla jobb. Det tror jag inte. Jag vet inte om jag saknar att ha ett jobb som det här. Det tror jag inte heller. Men jag vet att det är fint med en egen kaffekopp. Jag vet att jag vill ha kollegor att heja på. Och framförallt vet jag att jag vill addera. Jag vill att det ska spela roll för någon annan än mig själv om jag är där eller skolkar

Om när livet ler

Ibland ler livet mot en, sådär stort, med hela tandraden synlig. Den här helgen har livet gjort det. Sol, orimligt mycket sol, från en klarblå himmel. Lata timmar av strosande och kaffedrickande. 21 snabba kilometer på lätta ben genom solskimrande Stockholm. Genom folkhavet, ackompanjerad av nymixad playlist och hejarop. Sen medalj och banan, följt av vin bland vänner, hög på endorfiner. Sen mer strosande, mer sol, mer vänner, mer härligt fri tid i hög höstluft.

En helg jag kunde stressat över en arbetsplan som ska in om några timmar har jag ägnat åt livet. Arbetsplanen har fått vänta. Inte ägnat den en tanke. Inte haft dåligt samvete för det. Nu har solen snart gått ner. Arbetsplanen ska få lite uppmärksamhet. Men just nu prioriterade i den ordningen. Livet först, arbetsplan sen. För den här helgen log livet. Och då är det inte mer än rätt att le tillbaka. 

Slippery slope...

Jag brukar inte skolka. Eller, rättning, jag skolkar faktiskt aldrig. Till den grad att det blir korkat. Jag går plikttroget på föreläsningar som inte ger mig någonting. Som jag inte lär mig ett dugg på. Som jag precis lika gärna, eller kanske ännu hellre, kunde skippat. Det sitter jag plikttroget av. Lyssnar visserligen ofta inte så fokuserat, men är där. Skolkar inte. Eller, skolkade inte...

 

Det började väl kanske sådär tredje dagen in på veckan. På veckan av föreläsningar som nästan alla var sådär smärtsamt tråkiga. Vi gick tidigare. Missade medvetet. Det gick bara inte att vara kvar. Och det gav inget. Noga genomtänkt och övervägt. Nästa föreläsning kom vi inte till förrän i första rasten. Och stannade sen inte heller hela. För den var likadan. Morgonen efter kom jag visserligen dit, men vände i dörren av bara uppsynen av powerpointbilden projecerad på skärmen. Och eftermiddagens föreläsning valdes bort, efter att från schemat ha konstaterat att den kommer vara meningslös, eller tråkig, eller...bara inte värd att gå på. Och igår fortsatte det med att jag utan att ens ha detaljkollat schemat, hoppade över dagens föreläsningar. Det går ju liksom så bra, det här skolkandet. Jag har ju sånt flow...

Det tog 3 dagar för att gå från att alltid gå på allting, till att uppenbarligen aldrig gå på någonting. Utan ens något tillhörande dåligt samvete. Tur att föreläsningarna nästan är slut. Annars hade jag fått ta mig själv i kragen. Ringa ett samtal hem och prata allvar. Kalla in mig själv till rektorn kanske. Säga till mig att skärpa mig. Nu har jag lite överseende. Vet inte riktigt varför. Men inser att det var en väldig tur att jag inte kom på det här redan på gymnasiet... 

Matterhorn

"Den här terminen känns kanske just nu som ett obestigbart berg". Så sa hon, första minuterna, första timmen, första dagen. Termin sju. Uppsatsterminen. Hatterminen. Ångestterminen. Den har många namn. Aldrig hört "favoritterminen". Sen kom en rad liknelser om berget. Hur vissa var kända, andra okända, hur det fanns etapper och avsatser. Bilder på Matterhorn. Efter en halvtimme var vi innerligt trötta på berget. Kanske det också en liknelse med uppsatsen. Dagen fortsatte, med information. Information som travades på information som travades på mer information. Det där vi brukar informeras om första halvtimmen, innan kunskapen brukar börja flikas in, tog nu timmar. Och mitt humör sjönk ungefär lika snabbt som batterinivån på den sönderlekta telefonen. Vid tiotiden började jag fundera på om jag dragit på mig någon koncentrationsstörningsdiagnos under sommaren, men sneglade längs med raden och lugnades av att fler händer höll i telefonen än i pennan. Och jag kände vid elvatiden att det var stopp. Jag var fullmatad med information. Ungefär då klev han som skulle prata om arbetsplanen upp. Ge information om arbetsplanen. Och det började göra ont i mig. Tiden började på klassiskt VETU-dagsmaner röra sig nästan bakåt och jag började frukta att dagen faktiskt aldrig skulle ta slut. Och kändes inte så bra att vara tillbaka mer.


Några dagar senare. Träffar handledare G på tid och plats som passar båda. Innebärandes kväll, cafe i Vasastan. Samuelsson-salen på betryggande avstånd, liksom arbetsplansmallar.  "Jag har data till dig" säger han innan vi ens hunnit sätta oss, enthusiastisk som ett barn. Han bläddrar blixtsnabbt igenom mina första stapplande diagram, ackompanjerat av "fascinerande" och "ser du vad häftigt". Vi diskuterar varför det ser ut som det gör, diskuterar varför det kanske trots allt inte är som det ser ut. Och ganska snart utbrister jag utan eftertanke "fascinerande" jag med. Vi bollar tidsplaner och reservplaner över laptop och kaffekoppar. Han plockar fram andra diagram från andra studier och visar, bara för att de är spännande. Och det är de. Han förklarar programmeringskod, blixtsnabbt, och jag lyssnar på spänn. Tankarna fladdrar inte, telefonen ligger glömd i väskan. Han kräver min koncentration och han får den. Jag blir intresserad, av vad jag inser är studiedesign och datakvalitet. Vi diskuterar, vad som nog är felkällor och confounders. Och jag tycker det är roligt. Termin sju.


Så nej, jag är inte stressad för uppsatsen. Jag ser den inte som något berg. Jag tror till och med att det kommer bli roligt. Men att hålla fokus under dessa dagar, under långsamma långsamma föreläsningar, DET känns som att bestiga Mount Everest. DET är mitt Matterhorn. Och imorgon bär det av uppför berget igen...

Igen

Sju av elva. Imorgon börjar det. Igen. Mycket “igen”, känns det som.

För tre år sedan sov jag inte nu. Magens fjärilar flög runt som om det var storm. Som på första skoldagen. Och det var det ju. Fast jag var inte sex år den här gången. Spelade ingen roll. 

För två år sedan var jag mest fascinerad av att det gått ett helt år. Samtidigt av att mer tid inte gått. Såg de nya, och det kändes så främmande, så evighetslångt sedan. Då när allt var bekant nog att inte vara nytt, men fortfarande nytt nog för att vara ett efterlängtat “tillbaka”.

För ett år sedan var allt på ett nytt sätt nytt. Klinisk placering, på riktigt nu. Den lilla föreläsningssalen på SÖS. Den lilla gruppen av kursare som jag kände lite och snart skulle känna mycket. En gladlynt Dr J, en virrig kurssekreterare och mycket värme. Och förväntan. För det nya, det så mycket mer verkliga.

I år är inget nytt. Vi är tillbaka på KI. I preklins lokaler. Har inga fjärilar i magen. Har inte längtat. Inte motsatsen heller. Känner inte särskilt mycket alls. Mest en avlägsen overklighetskänsla. Hoppas den försvinner, drunknar i den uppriktiga glädjen i att träffa vännerna igen. För längtar efter den, förväntan. Vill känna den nu, fascinationen. För saknar dem lite, fjärilarna. 

Tillbaka

Tillbaka till staden, samtidigt som regnet. Inte sommarskuren, utan det jämngrå sakta strilande. Lovet har en vecka kvar men det tycks hösten inte ha förstått. Handledare G ringde igår, mitt i svampskogen. Enthusiastisk, glad, ivrig att sätta igång. Och jag tror det smittade av sig lite.

Och Stockholm är Stockholm, trots regnet. L och jag springer runt Kungsholmen, och jag inser att hösten inte är så illa. Inser att jag inser det varje år. Att våren är lite överskattad och hösten lite underskattad. Något jag sen på våren glömmer.

En vecka kvar av sommarlovet. Ska njuta av varje sekund. Och sen börjar terminen. Och det är ok. “Inför terminsstart” låter inte länge fullt så obehagligt. Så jag tror jag öppnar det där mailet nu.  

"Inför terminsstart"

På landet. Mitt i sommaren. Långt från allt verkligt. Väldigt lång från vardagen. Enormt långt från sjukhuset. Sagolikt långt från föreläsningar.

Undvikit att ens fundera över hur motiverad jag är att börja igen. Främst eftersom jag utan att känna efter vet svaret. Inte alls.  Det trots att hösten inte innehåller mer än ett par veckors föreläsning. Och inte en enda tenta. Bara en uppsats som jag ännu inte insett säkert kommer innebära stress och press på sitt sätt. En soft höst, som jag valt att tolka det.

Men så damp det ner häromdagen. Mailet ”Inför terminsstart”. Ett ganska otrevligt mail som egentligen bara borde få dyka upp termin ett. Då kan de i gengäld få skicka ungefär 20 sådana mail eftersom varje liten påminnelse om terminsstart då fyllde mig med veritabal lyckorus. Det gör de inte längre. Nu fick det mig att stänga ner inboxen. Att tänka ”Inte än”. Jag har två veckor sommarlov till. Och tänker inga påminnelser om annalkande höst nagga på dem- Men det gav en bekräftelse på det jag visste utan att ha känt efter. Jag är inte motiverad. Inte alls motiverad.

Jag har fortfarande inte öppnat mailet. Jag kommer inte göra det imorgon heller. För idag är det sommar. Och imorgon. Hallonbusken väntar. Och kajaken. Och glasstället. Och…allt det där som inte är planerat utan bara blir. Allt det där som är sommar. Om två veckor är det terminsstart. Kanske är jag redo då. Och om inte, så hanterar jag det då. Det där med motivationen. Eller bristen på. 

Inte slutat blogga

Nej. Jag har inte slutat blogga. Inte alls slutat blogga. Jag bara bloggar inte... Det finns en skillnad. Tror jag. 

Så stryk mig inte från era blogglistor. Ha tålamod. Vänta med mig. På inspirationen. Och njut av sommar. Jag kommer tillbaka. För jag har inte slutat blogga. Inte. Jag bloggar bara inte. 

Brutal ärlighet

Handledare G och jag fikar. Pratar om hösten, om uppsatsen, om samarbetsform och tidsplaner. Det känns bra.

Handledare G: “Jag antar att du gillar excel” (ingen vidare enthusiasm i uttalandet som är en blandning mellan påstående och fråga)

Jag: “Jag hatar excel” (kommer spontant och ja, kanske lite onyanserat)

Handledare G : “Åh, jag trodde alla managementkonsulter älskade excel. Vad skönt att höra!”

Jag: Säger inget. Lite förvirrad. G älskar analyser. Excel är analyser…

Handledare G: Fortsätter ivrigt.”Man kan verkligen inte göra något vettigt med excel. Det klarar liksom inget. Så begränsat i datamängd.”

Jag: Först tystnad. Sen det enda möjliga. Brutal ärlighet. ”Alltså, jag gillar faktiskt inte siffror särskilt mycket…”

Det blir en spännande höst det här.