Om halvtidsrapport, distraktion och inspiration

H och jag skrev slutuppsats på Handels. H, en av mina bästa vänner, som det gick utmärkt att skriva uppsats med. Som det gick utmärkt att skriva uppsats med, men ännu mer utmärkt att göra annat än skriva uppsats med. Som att fika, och prata, och promenera lite, och laga mat, och prata igen, och se något relativt meningslöst på TV tillsammans med, och sen fika med igen. Följaktligen var det framförallt så vi spenderade våra dagar. Våra uppsatsskrivardagar. Vi skrev lite, ibland, men bara precis så mycket som krävdes för att hålla handledaren lite stressad men inte oroad nog att ingripa. Levde på gamla meriter. Under devisen att allt ordnar sig. Vår, i egna ögon, storslagna ide att avsluta uppsatsen i Hs föräldrars hus på Gran Canaria var däremot ingen handledaren jublade över. November i solen, vad kan gå fel, resonerade vi. November i solen, precis allt kan gå fel, tänkte handledaren. Men vi åkte. Till solen. Och, faktiskt, till diciplin. Skrev åtta timmar om dagen. Solade, badade, pratade, sprang, pratade mer, lagade mat, dansade, pratade. Men även skrev. Blev klara i tid. Och det blev bra.

Inne på nionde dagen nu. I staden. Staden som folk undrade om jag verkligen skulle åka till, sådär precis innan halvtidsrapporten ska in. Staden som har fler distraktion är någon annan. Åtta dagar jag spenderat strosandes, springandes, ätandes, drickandes, pratandes. Men även, faktiskt, skrivandes. På stimmiga cafeer där högtalaren spelar Coldplay på hög volym, kaffet är starkt och borden fyllda av människor som pratar om livet eller skriver eller diskuterar affärsplaner eller äter. Här skriver jag, bättre och effektivare och längre än någonsin hemma. Och dag nio är jag nästan färdig.

Kanske är slutsatsen att jag alltid borde resa. Till intensiva platser med mycket distraktion. Kanske är slutsatsen bara att inspiration är viktigt. Viktigare än att distraktioner saknas. För distraktioner saknas aldrig, vare sig i New York eller i ett knäpptyst KI-bibliotek. Just i ett knäpptyst bibliotek är min egen hjärna fantastisk på att hitta distraktioner. På ett stimmigt cafe är den däremot lagom distraherad av omgivningen för att låta bli. En slutsats är i alla fall helt klart att det går utmärkt att skriva uppsats i den här staden. Så ni vet, till nästa gång.