Igen

Sju av elva. Imorgon börjar det. Igen. Mycket “igen”, känns det som.

För tre år sedan sov jag inte nu. Magens fjärilar flög runt som om det var storm. Som på första skoldagen. Och det var det ju. Fast jag var inte sex år den här gången. Spelade ingen roll. 

För två år sedan var jag mest fascinerad av att det gått ett helt år. Samtidigt av att mer tid inte gått. Såg de nya, och det kändes så främmande, så evighetslångt sedan. Då när allt var bekant nog att inte vara nytt, men fortfarande nytt nog för att vara ett efterlängtat “tillbaka”.

För ett år sedan var allt på ett nytt sätt nytt. Klinisk placering, på riktigt nu. Den lilla föreläsningssalen på SÖS. Den lilla gruppen av kursare som jag kände lite och snart skulle känna mycket. En gladlynt Dr J, en virrig kurssekreterare och mycket värme. Och förväntan. För det nya, det så mycket mer verkliga.

I år är inget nytt. Vi är tillbaka på KI. I preklins lokaler. Har inga fjärilar i magen. Har inte längtat. Inte motsatsen heller. Känner inte särskilt mycket alls. Mest en avlägsen overklighetskänsla. Hoppas den försvinner, drunknar i den uppriktiga glädjen i att träffa vännerna igen. För längtar efter den, förväntan. Vill känna den nu, fascinationen. För saknar dem lite, fjärilarna.