Ibland ler livet mot en, sådär stort, med hela tandraden synlig.
Den här helgen har livet gjort det. Sol, orimligt mycket sol, från en klarblå
himmel. Lata timmar av strosande och kaffedrickande. 21 snabba kilometer på
lätta ben genom solskimrande Stockholm. Genom folkhavet, ackompanjerad av
nymixad playlist och hejarop. Sen medalj och banan, följt av vin bland vänner,
hög på endorfiner. Sen mer strosande, mer sol, mer vänner, mer härligt fri tid
i hög höstluft.
En helg jag kunde stressat över en arbetsplan som ska in om
några timmar har jag ägnat åt livet. Arbetsplanen har fått vänta. Inte ägnat den en tanke. Inte haft dåligt samvete för det. Nu har solen
snart gått ner. Arbetsplanen ska få lite uppmärksamhet. Men just nu
prioriterade i den ordningen. Livet först, arbetsplan sen. För den här helgen
log livet. Och då är det inte mer än rätt att le tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar