Om livet, i all sin förvirring

Tänker mycket på dem. Vännerna från det gamla livet. Det som levdes mellan flygplatser. Vännerna jag delat skratt och tårar med sena nätter. Inte bara under helgens glädjeyra, utan många gånger förr. Vänner jag inser jag därmed kommit oerhört nära. Som visserligen finns kvar. Men ändå. Saknar. 

Tänker mycket på det. Livet som gav mig dem. Vännerna. Upplevelserna. Intrycken. Livet då, som på samma gång som det var rotlöst var oerhört äkta och verkligt. Utlämnat och skört och ständigt i förvandling. Utmanande, uttröttande, emotionellt och fullt av upplevelser. Som gav djupa intryck, djupa vänskaper, med en hastighet och på många sätt med ett djup som livet hemma inte gör. Ett liv som jag inser var på många sätt fantastiskt. På andra sätt inte. Men ändå. Saknar.

Tänker mycket på den. Framtiden. Vad jag vill och inte och är på samma gång förvirrad och lugn. Lugnare än någonsin på ett paradoxalt sätt. För världen är stor. Och den är kvar. Liksom vännerna. Och deras vänner. Och jag kan varje dag välja, och välja om. Och jag tror att det blir bra, i all sin förvirring. Livet.