Om pannkakor och den vänliga värmen

Det började med pannkakor. I samma rum som vi satt idag, i hörnet av lunchmatsalen. Och plötsligt känns ett år, det år som gått sedan dess, som en evighetet. Då irrade vi vilsna i kulverterna, visste inte vad en blodgas var och tittade storögt på allt och alla. Nu irrar vi fortfarande vilse, men SÖS har blivit hemma. Fler och fler ansikten är bekanta i kulverterna, alltmer småprat med folk i landstingskläder och med läkarskylt i kön till pannkakorna. Det är varmt och vänligt och jag vill vara kvar här för alltid.

Men det är sista lunchen och för alltid blir vi inte kvar. Inte ens med säkerhet under nästa kurs, för det är dags att välja igen. Dags att kastas in i den gigantiska ångestfyllda jättetombolan, där den obarmhärtiga slumpen avgör våra öden för kommande terminer.

Det är sista lunchen och H ställer sig upp och håller ett tal som inte är ett tal men som är ett på alla sätt av oss alla understött tack till vår kursledning som på många sätt bär ansvaret till att SÖS rakt igenom varit vänligt och varmt. De som hela tiden gör saker de inte behöver göra för oss. Eller, som vi tidigare vant oss vid att ingen gör för oss. Som får oss att hela tiden känna oss välkomna, känna oss som hemma.

”Ligg inte sömnlösa över det här” skrev Dr J i mailet i tisdags. Dagen efter tentan, skriven i Huddinge, som examinerade saker vi inte lärt oss än. Dagen efter hade han redan fått nys på det, redan utnämnt sig till vår advokat i fallet och lovat lösa det. Lovat att vi inte skulle behöva ligga sömnlösa. Dagen efter hade han löst det. Vår kursansvarige. Och advokat. Och allt annat vi på kursen behövt.

Och det har varit väldigt få sömnlösa nätter under den här kursen. Väldigt lite stress, väldigt lite orimliga krav, väldigt lite oinspirerande föreläsningar. En väldigt bra kurs med en väldigt bra kursledning på ett fantastiskt bra ställe, som varje torsdag serverar obegränsat med väldigt goda pannkakor. 

Så det börjar och slutar med pannkakor. Och vi kommer sakna det. Pannkakorna. Fast mest det andra. Mest det viktigaste. Sakna den väldiga vänliga värmen.

Om liv i vårdens slutskede

Det var nog första riktiga vårdagen. Jag hade cyklat till Huddinge fastän jag har busskort. Såg tussilago i vägrenen. Hörde fåglar. Med vilja såg jag gröna knoppar på träden. Överallt vår, överallt liv.

Klassrummet var soldränkt, och tycktes även det finare. Kanske för våren. Kanske för lapparna han satt upp överallt. Han, som stod längst fram och sa välkommen till var och en som droppade in. Han som såg sådär vänlig och trygg och stabil ut, som man vill att alla läkare ska göra. Han som skulle prata om palliation. Skulle prata om döden.

Han började prata, om sig själv, om sin bana till där han var nu, och verkade än mer sympatisk än innan. Sen berättar han om en kvinna med obotbar cancer, en av hans egna patienter, och det märktes på alla sätt. Och genom historien lyckas han beskriva de olika typerna av smärtpumpar och de olika sorternas morfin, och vi lär oss en massa saker utan att märka det. Och han får oss att skratta, alla gånger med, inga gånger åt, och det känns naturligt och fint alltihop. Och han talar om empati och respekt och värdighet bara några få gånger. Men han utstrålar det i varje ord.

Och lapparna i klassrummet fick vi gå runt tysta och läsa för oss själva. WHOs definition av palliativ vård uppblandad med Harriet Löwenhielm och Hjalmar Gullberg, medan solen sken in genom halvööpna fönster. Det är det vackraste jag gjort på hela veckan. Och jag inser att jag läser för lite poesi numera. Och att en föreläsning om döden inte behöver riva upp. Att en föreläsning om döden istället kan lugna ner. Kan vara vacker.

”Liv i vårdens slutskede”. Han berättar att de råkade säga fel någon gång, men insåg att det kanske var mer rätt än det de egentligen skulle säga. Och det är just det han han beskriver. Han pratar om vad som händer med människan när hon dör. Inte på det skrämmande och sterila sätt som de gjorde på patologen. Inte på ett fluffigt och vagt sätt, som de gjort på PU-dagar. Utan berättar, sakligt och varmt. Efter patologen var jag vettskrämd. Efter cancerföreläsningarna också. För döden. Men nu, i stormens öga, känns inget skrämmande.

Kvinnan dör i föreläsningen slut. Såklart. Precis innan vi släpps ut till våsol och tussilago. Till överdoser av nyväckt liv. Och det känns inte konstigt. Föreläsningen om döden har på något sätt handlat om livet. Också. Om liv, i vårdens slutskede. Och jag cyklar hem under blå himmel. Men Hjalmar Gullbergs finaste dikt kvar i huvudet

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Och just då, kändes inget skrämmande. 

Fira halvvägs

Det är idag. Lika långt framåt som tillbaka. Det känns som evigheter sen. Och har gått fantastiskt fort.

Då. Första dagen. Okända ansikten, oändligt många. Okända ord och uttryck. Ännu fler. Minns på kollot, hur våra spex skulle innehålla ”TATA-box”. Ett fullkomligt nonsensord. ”Ni kommer hinna lära er allt om den", sa en fadder. Det har jag gjort, lärt allt, och åter glömt. Liksom hela termin ett, som ligger inbäddad i en dunkel dimma av idag oklart placerad kunskap, med en rosa ton färgat av eosina celler och glädjen över att vara just där vi var. Oändligt antal föreläsningar om små delar av något ännu mindre, timmar över mikroskop. Men vi gled igenom det, vallade av nyhetens behag. På riktigt svåra tentor och detaljer till förbannelse. Och jag var knappt frustrerad. Eftermiddagar i kvava rum längst in i biblioteket, med hemmsnickrade minnesramsor och hemmabryggt kaffe. Tillsammans med de okända ansiktena som slutade vara okända. De som kanske allra mest bidrar till att dimman i efterhand är mest varm och behaglig. Då, som var för evigheter sen, men ändå ganska nyss.

Sen. Om lika lång tid. Då är vi klara och kan precis allt. Eller ska kunna precis allt. Eller, ska i alla fall kunna mycket mer än vi kan idag. Eller, i alla fall kunna mycket mer av det som är relevant… Känner man sig redo, tro? Känner man sig inspirerad? Känner man att man kliver ut i det liv vi på utbildningens första dag längtade till? Eller till något annat, men förhoppningsvis lika lockande? Finns det något kvar av det rosa skimret?

Nu. Mitt i. Det är att ha kommit långt. Och att ha lång tid kvar. Det rosa skimret syns bara till ibland. En del är bra, en del inte. En del känns fantastiskt inspirerande, spännande, lärorikt, rätt, bara rätt. Andra dagar vill man vända framför södra station. Kasta den tegelstenstunga läkemedelsboken i sopnedkastet.  Jag antar att det är lite som en förälskelse. Den kan inte vara för alltid. Det kommer toppar och dalar. Ibland är det en lust, ett kall, en glädje. Ibland är det ett jobb. Bara så. Och måste så få vara. Men idag är en av dagarna som är bra. Som känns rätt. Kanske på grund av vårsolen som hittat till och med till Huddinge. Kanske för att föreläsningen i palliation var inspirerande och tung och viktig på samma gång. Kanske för att det bara råkar vara en topp just idag, helt utan särskild anledning

På KS fick de tårta och skumpa. På Huddinge fick vi en föreläsning om palliativ vård. Men det gör inget. Vi behöver inte tårta dagen vi är halvvägs, det är så bra ändå. Så idag firar vi halvvägs. Men mest för att vi är halvvägs. Firar allt vi lärt. Firar alla vi lärt det med. Firar faktiskt också lite allt vi har kvar att lära. Firar att det oftare är roligt än inte. Firar att det oftare känns rätt än fel. Firar att vi är halvvägs till ett jobb som jag fortfarande ganska ofta tror kanske är världens bästa. Det är värt att fira. 

Om att överleva Huddinge

Det börjar snöa på vägen till pendeltåget. Lätta flingor som yr i ishavsvinden som dykt upp från ingenstans. Som om vädergudarna fått nys om vart vi är på väg. För det snöar alltid i Huddinge.

Trängs på pendeltåget, fastnar med A i diskussion om något säkert oviktigt men många gånger intressantare än världen utanför pendeltågsvagnen, och missar nästan att gå av. Men går av. Flemingsberg. Rulltrappan fungerar för en gångs skull, men annars är sig likt. Som det brukar. Och snöflingorna blir fler.

Vi irrar i korridorer. Letar efter B någonting, ett rum som ser ut som alla andra rum, i korridorer som ser ut som alla andra korridorer. Och det är väldigt stort och väldigt lite SÖS och vi längtar tillbaka. Hittar salen, utan den kaffevagn vi tyst hoppats på, hittar de rangliga bänkarna som nästan rasar ihop när någon sätter sig framför, vilket någon gör eftersom rummet är nästan fullt. Geriatrik. Hon är inte alls dålig på att prata men vi är enormt dåliga på att lyssna. Och bilderna är fyllda med staplar som alla säger nästan samma sak, och vi vandrar mellan tillstånden stupurös och somnolent. När vi försöker lyssna. Vilket vi ändå gör ganska stor del av tiden, men 4 timmar är lång tid i ett rum nästan utan luft, och ganska ofta vandrar blicken ner på telefonen eller ut genom fönstret. Där det snöar uppåt nu. Bara i Huddinge snöar det uppåt.

Så blir det tillslut lunch och vi letar oss genom evighetslånga korridorer som känns öde till kandisrummet som känns allt annat än öde. Microkön sträcker sig ut i korridoren, och vi väntar snällt på att värma våra sorgligt ihopsatta matlådor. Äter till slut ljummna fiskbullar ihoptryckta på kanten av ett bord. Och älskar just nu SÖS mer än någonsin. Rummet saknar fönster, men vi vet att det snöar ute.  

Och på eftermiddagen lär vi oss om fallrisk och osteoporos, och ser film i dålig upplösning om demenssjukdom. Och håller oss mirakulöst nog vakna helt utan kaffe, eftersom pressbyrån är enormt långt bort och risken att gå vilse på vägen tillbaka är för stor att ta. Missar precis tåget och konstaterar på den iskalla plattformen att vi är att vi är igenom 20% nu. Fyra dagar kvar. Av Huddinge. Och säkert av snö. 

Det är egentligen inte ett dugg synd om oss. Man överlever Huddinge. Det är det många som har gjort. Och snö i mars. Det har ännu fler. Men när jag klev ut från södra station hade det slutat snöa. Såg SÖS fasad trona mot blå himmel. SÖS, där solen nästan alltid skiner. Och längtade. Längtade hem.

Klart, slut, färdigt

En vecka stroke, två veckor endokrin, en vecka gastro, en vecka lunga, en vecka kardiologi, en vecka MIVA/IVA, två veckor akuten, en vecka geriatrik, två veckor vårdcentral. Det var det. Så var det klart

En LP, tre gastroskopier, fyra koloskopier, tre pleuratappningar, otaliga blodgaser, en buktappning, en positiv babinski, enormt många negativa, två elkonverteringar. Det var det. Så var det klart.

Två anafylaktiska chocker, fem intoxer, mängder av strokelarm som var annat en stroke, tre strokelarm som var stroke på riktigt, två suicidförsök, två DVT, en lungemboli, ett malignt feokromocytom, en cushings, en SIADH, fyra tuberkoloser, en sarkoidos, inget hjärtstopp. Det var det. Så var det klart.

Och alla dem. De jag i bloggen inte skriver om. Han och hon, hon, hon och han, han och han och hon. Alla de. Men inga fler. Klart. Färdigt.

Medicinåret. Mitt medicinår. Det kan skäras på många sätt. Men nu är de kliniska placeringarna slut. Det var det. Så var det klart.

Overkligt. Ganska oönskat.

Tar in det en annan dag... 

Om spåkulor, trollspön och det farliga c-ordet

Vårdcentralen. Vårsolen skinner in genom fönstret. Hon sitter längst ut på stolskanten, foten studsar nervöst mot golvet. Det är för huvudvärken hon är här, den återkommande, dunkande. För huvudvärken, fast egentligen mest oron. Den som överskuggar allt, som finns kvar även när huvudvärken gett med sig. Hon säger det inte men jag läser det i hennes blick. Hon beskriver den, detaljerat, och svarar på mina frågor lite dröjande, tänker inför varje svar. På svaret, men kanske mest på varför jag ställer frågan. Försöker avgöra om jag tänker det hon tänker, det hon hela tiden tänker. “Har du några egna tankar runt vad det skulle kunna bero på”. Hon stelnar till, tittar ner. “Är det något du oroar dig för”. Jag vet vad hon tänker. Vad hon har på tungan. Ordet, så laddat, så dödligt att hon knappt vågar säga det. Hon viskar nästan fram det, efter tystnad jag väntat ut. “Cancer. Kan det vara cancer?”

Hon är den tredje patienten som jag möter på vårdcentralen idag som oroar sig för samma sak. Som kommer in skräckslagen, nästan övertygad. Övertygad om att den, huvudvärken, magvärken, tröttheten, är det stora farliga. Cancer. Och till ingen kan jag säga att det inte är det, att det med all säkerhet inte är det. Jag har ingen spåkula. Jag kan prata om sannolikheter, om att tumörer i colon sällan drabbar 35-åringar. Prata om vilka symptom som är vanliga, peka på att hjärntumörer sällan debuterar med bara huvudvärk. Prata om diffdiagnoser, som är betydligt mer sannolika förklaringar till trötthet än cancer. Men lova, det kan jag inte göra. Lovar istället snabb utredning och hon lämnar rummet, kanske lite lugnad men långt ifrån lugn. Med det stora farliga fortfarande hängande över sig, även när huvudvärken släppt.

Lungmottagningen. Rummet är lite dunkelt trots starka lampor. En tavla med en ledsen räv sitter där fönstret borde ha suttit. Hon sitter bekvämt tillbakalutad, kvinnan vars liv som snart ska slås i spillror. Ovetandes. Lugn, till synes lugn. I några sekunder till. Tills läkaren jag sitter med satt sig mitt emot, sagt de få orden som för alltid förändrar livet, skiljer före från efter. ”Cancer. Det är cancer”

Hon bryter ihop där och då. Som väntat. Småcellig lungcancer. Livet stjäls från henne. Hon bryter ihop och upprepar som i mantra. ”Han sa att det inte var cancer. Läkaren lovade att det inte var cancer”. Ser på mig, som om hon hoppas att jag ska säga att den betydligt äldre läkaren i stolen brevid mig i själva verket har fel. Att hennes allmänläkare, som ju lovade, trots att han inte heller med säkerhet visste, var den som hade rätt. Jag önskar jag kunde säga det. Att jag kunde göra något för att förändra det som var den osannolika men verkliga verkligheten. Men jag har inget trollspö.

Och jag vet i slutänden inte vad som egentligen är bäst. Att vara lugn tills man vet, med risken att det visar sig var ett falskt lugn, eller låta en med största sannolikhet helt omotiverad oro stjäla mängder av energi och glädje. Men jag vet vad som är rätt. Vet vad jag måste säga och göra. Och låter därör dagens tredje patient lämna rummet lugnare, men inte lugn, och gå ut i en vårsol de inte känner, till fler oroliga nätter. Jag vet att jag har gjort rätt, men det känns som om jag har gjort fel. Och jag önskar mig en spåkula. Fast allra helst ett trollspö.  

Om lösa papper, handsprit och det överskuggande lika

Underläkaren bär på tunga högar av mappar där journal skrivits för hand med oläsbar handstil på lösa lappar. Morgonrond. Stressad bläddrar hon mellan undersökningsresultat och labbvärden på andra lösa papper när överläkaren stället en fråga. Pratar med patienten gör hon inte, inte heller undersöker. Hon bär mest mappar, och skriver ner saker hon blir tillsagd. Underläkaren som jobbar under specialistläkaren som jobbar under överläkaren, men alla jobbar ändå på något sätt under Polly, chefssyrran, vilket alla vet och skämtar lagom brittiskt syrligt om. Överlag skämtas det mycket med allt och alla och ingen verkar stressad trots att inget sker i tid. Inte heller med någon struktur, rondar gör man i en ordning som skapas i stunden och patienter delas upp springandes till nästa rum. Springer gör man, utan att egentligen ha bråttom. Överläkare, specialist, underläkare och så jag..

"Sugar in your tea, sweetheart" när ronden är över och jag har inte mage att tala om för den övervänliga undersköterskan att jag egentligen är grymt kaffesugen och glömmer att teet kommer med mjölk om man inget säger. Så sippar på mitt starka mjölkiga te och konstaterar att det ändå båda smakar och ser ut som te, till skillnad från lunchens broccoli som kokats så länge att den slutat vara grön. Broccoli som inga patienter äter. De äter istället högar med jaffa cakes som de har travade på borden brevid sängarna i de ljusa fina rummen där draperier precis som hemma är det närmsta eget rum de flesta kommer. Att dra för och ifrån gardiner är min enda praktiska uppgift och kandisvanan hemifrån att som en skugga följa läkaren med stetoskopet vänjer jag mig sakta av med. "I will let you know if there is anything to listen to", säger specialisten. Fast det kommer han inte, för han lyssnar inte heller särskilt ofta, klämmer inte heller på så många magar, trots att vi är på gastro. Bläddrar mest i mappar, eller ber underläkaren göra det, och pratar fort, hysteriskt fort. Utöver när han pratar med patienten, då talar han högt och långsamt och kryddar med alla tänkbara äktengelska uttryck som jolly och sweetheart och old fellow. Han pratar högt och alla gubbar hör därmed svaret på"hur mycket alkohol dricker du i veckan", som här uttrycks som "how many pints do you have per day". Sen förhör han underläkaren på antalet alkoholenheter i olika ölsorter och underläkaren svarar med skrämmande lite tvekan med två decimaler.

Och mer än en gång vänder sig överläkaren till mig och säger "you will never see this in Sweden, where you take care of your people" och mer än en gång konstaterar jag lite bedrövat att det är sant. Om vårt folk och våra tänder, konstaterar jag när jag misslyckas med att begripa vad ytterligare en tandlös man I femtioårsåldern läspar fram. Och jag använder handsprit tio gånger ner än alla läkare, kanske för att kompensera för att jag saknar den vita hygieniska sjukhuspyamasen, som här ersatts av privata kläder. Har i smyg bytt kläder, till andra privata kläder, privatsjukhuskläder, men känner mig ändå inte helt bekväm. För mina klarblå chinos saknar de stora fickorna vanligtvis bågnande av block, papper, hammare och annat nödvändigt eller inte, och känns trots att de är helt rena inte helt rena, och jag blir skrämmande tacksam för det klargröna plastflastförkläde jag tigger till mig till endoskopin.

Men glömmer det lite när jag av den vänliga överläkaren visas den största esofagustumör jag varit ens nära att se, och glömmer det helt när samma överläkare lite oöverlagt berättar för den 47-åriga kvinnan att det sannolikt är en pankeascancer som gör henne gul. Då är allt plötsligt samma och lika. Skräcken i hennes ögon saknar plats och tid och tårar har inget språk. Världar rämnar lika på alla ställen. Samma lika, liksom min maktlöshet när jag dröjer mig kvar längre än överläkaren. Inte så länge som jag skulle behöva. Bara tills hon slutat skaka. Och livet är grymt överallt.

Skillnader som var stora blir plötsligt små, i skuggan av det viktigaste. De som får mig att vilja vara précis där jag är. Där jag är, inte som i England, eller som i Sverige, eller på någon geografisk plats utan finnas där i människors liv när det är som allra intensivast. Där känslor är som störst. Där allt är närvarande, sorg och glädje och skräck och hopp och förtvivlan. Där, i skuggan av sjukdomen, av döden, där paradoxalt nog livet är som allra mest just liv. I skuggan av det viktigaste, livets allra största, blir allt som är olika ändå väldigt lika.    

Imorgon akuten och lunga. Och fler sweetheart, tandlösa leenden, starka koppar te och överdoser handsprit. Mer av skillnader jag inte upptäckt än. Och mer av det viktigaste, det samma, lika. 

Om en första

Entrén ser ut som sjukhusentreer gör. Golvfasta stolar i hårdplast där gamla och ännu äldre väntar på färdtjänst. Färdtjänstchafförer som vankar otåligt fram och tillbaka på golvet och väntar på andra gamla. En svag doft av kaffe och något bakat. Apoteket, affären där anhöriga och patienter med droppvagn köper tidningar och godis, receptionen där hon den där som hittar allt sitter, dit jag går fram, som jag blivit instruerad. "Yes, sweetheart, how can I help you". Och jag förflyttades från landstingssverige till landet där man är sweetheart för kvinnan i receptionen. Och jag insåg att rullstolarna de gamla väntade i var annorlunda. Inte direkt sämre, absolut inte bättre, utan mest bara annorlunda. Och färdtjänstförarna var nog inte färdtjänst, för sånt finns inte fick jag veta senare, som så mycket annat som inte finns. Och det luktade inte kaffe, utan kanske te, och den bakarom som kändes i luften var mer stekarom, ägg mer än kanelbullar.

Och dagen fortsatte just så. Med saker som vid första anblick kändes lika, som när man tittade närmare var så annorlunda. Och saker som initialt verkar så annorlunda, som faktiskt i själva verket inte är det. Återkommer jag till allt, när det hunnit sjunka in lite. När jag vet bättre vad som först verkar och vad som verkligen är. Nöjer mig nu med att konstatera att en sak är som hemma. Att det spritter lite i magen även när jag kliver in i en engelsk sjukhusentree.

Lite lite läkare på riktigt

”Jobbar du i helgen också” sa han till mig, en av patienterna som varit mina hela veckan. Som jag lyssnat, känt, tittat, och framför allt pratat med hela veckan. Patienten vars värden jag funderat på när jag vaknat mitt i natten. Patienten vars daganteckningar jag skrivit och blodgaser jag tagit. Patienten som jag ville gå förbi och önska trevlig helg, så trevlig helg det går att ha i sjukhusskjorta på fyrsal.”Eller får du vara ledig? Jobbar du på måndag?” Han hann fortsätta innan jag hann svara. ”Nej, jag jobbar ju inte egentligen… Jag är ju kandidat…”. ”Ja, just det, det är du ju” sa han. ”Det hade jag glömt”

Han hade glömt att jag var kandidat. Och jag insåg att det kanske var för att jag i stunder, och ofta i stunderna just med patienten, också glömmer. Inte när jag förvirrad söker i fass efter biverkningar, inte när jag studerar en underlig blodgas eller obegripligt EKG. Men i korta stunder, just med patienten, händer det att jag glömmer att jag är kandidat. Händer det att jag faktiskt lite lite känner mig som en läkare på riktigt.

Gick glad från avdelningen. Mot en helg på kandisvis fri från jourer. Men vaknade i natt och tänkte på patienten. Främst på hans blodvärden, men också lite på att han hade glömt, glömt att jag var kandidat. På att jag i hans ögon hade vart lite läkare på riktigt. 

Om solsken, även genom molnen

Hudkursen är över, och nästan vintern. Plockar fram vårjackan och stetoskopet. Promenerar till SÖS i converse och solen skiner, och fastän jag vet att solen inte alltid skiner på SÖS, så känns det lite så. Svängdörrarna hakar upp sig som de alltid gör, men andas in doften av kanelbullar som letar sig ut från pressbyrån till entren och väntar tålmodigt. Genar mellan färdtjänstchafförer, patienter ute för att ta luft i nattlinne och droppvagn, anhöriga som väntar för att vänta är det enda de kan göra och andra på väg som jag. Förbi biblioteket och sjukhuskyrkan, och ner i katakomberna. Någon går före och håller upp dörren. Ler, liksom hela SÖS gör idag. Älskade, saknade SÖS. Och jag inser hur glad jag är att vara tillbaka.

Snabbt genom katakomberna till klädförrådet, misslyckas som alltid med storleksval och drar på mig byxor som är för korta och för vida, och fyller som vanligt bussarongerns gigantiska fickor med för mycket saker. Allt är bekvämt välbekant. Hittar rätt hiss direkt och bländas av solen som skiner in när jag kliver på sjätte våningen. Och helt utan att kunna förklara det porlar det i bröstet. Av att solen skiner. Men mest av att vara tillbaka. Hemma, det är så det känns.

Hittar min avdelning och min handledare, och får egna patienter och prata med och undersöka och ringa konsult för och skriva remisser på. Och prata med igen, och ta blodgas på och känna på mage och ringa konsult för igen. Och prata med en tredje gång, och diskutera med överläkare, och prata med syster om, och sen prata med igen. Och det blir lunch innan jag hunnit blinka och Rackarbackens lunch är precis lika bra som vanligt, och de bjuder på efterrätt fast det inte är fredag. Och solen skiner in genom fönstret, den som alltid tycks skina. Och det blir eftermiddag, och jag skriver daganteckning och pratar med anhörig, och pratar med överläkare igen, och känner på mage en gång till, och ringer konsult, och får beröm mitt i allt och blir glad. Gladare vill säga, för är glad hela dagen och solen lyser varmt och SÖS ler vänigt.

Våren är snart, och SÖS är nu och föreläsningar och pluggstress är avlägset fast det var nyss. Och solen den skiner. Just nu skiner solen, även genom molnen.

Om vårsol, och hud som inte är så illa

Och jag åker i strålande sol och luft som luktar vår till samma ställe som hela mediasverige, fast inte för att hälsa på ny prinsessa utan för att skriva hudtenta. På de omöjliga orden till de omöjliga bilderna. Som lyckligtvis nästan alla kan behandlas med kortison. Förståss med preparatnamn, ganska omöjliga de med. Skriver tenta på saker som på två och en halv vecka blivit fascinerande mycket mer begripliga. Och jag inser när jag sitter lugn på treans buss att jag nog inte på någon kurs lärt mig så mycket på så kort tid. Att jag med så relativt lite plugg utanför skoltid ändå aldrig förr känt mig så förberedd för tenta och så på något sätt kunnig.

Och välkomnas in i tentasalen av överäkare och kursansvarige K. Dr K, som lyckas med den perfekta kombinationen av att samtidigt verka oerhört kompetent och oerhört avslappnad. Som skämtar mellan bilderna av eksem och nevus som bläddras förbi framme på skärmen. Som inte kommer nedspringande då och då för frågor som så många lärare, utan finns där hela tiden. Försvinner bort en stund bara för att återkomma med burkar och påsar med godis som skickas mellan rader, och vi får öva simultankapacitet för att ta lyckas välja godis och tänka samtidigt. Som lärde sig allas namn redan första veckan, och står längst fram i salen när vi lämnar in tentan. ”Kändes det bra, Jessica?”. Frågar för att han undrar, på riktigt. Dr K, som vi alla skulle vilja ta med oss på alla kurser, alla placeringar, alla framtida avdelningar, som den där överläkaren man känner sig helt och hållet trygg med. Och jag insåg, ungefär när femte godispåsen kom förbi min plats, att jag nog aldrig förr haft en riktigt så sympatisk, så genuint engagerad och fantastiskt bra lärare.

Så mitt i relativ brist på plugginspiration, mitt i vintertrötthet och och inläsningsleda, har jag kanske haft den bästa KI-kursen hittills, med den allra bästa kursledningen. Den där jag på kortast tid lärt mig mest på riktigt relevanta saker. På ett sätt som varit riktigt bra. På ett sätt som varit riktigt roligt. Skrev det på kursutvärderingen. Skriver det här. Och skriver det gärna på fler ställen, för det är ofta så mycket lättare att klaga än att berömma. Men jag gör det här och nu. Tack, KS hud, för massor av kunskap och inspiration. Jag tror inte jag blir hudläkare, men skulle jag ändra mig, är det på er dörr jag kommer knacka, hårt och länge.

Om ordköer, och prick som ska skiljas från prick...

Jag hade väntat mig att hud skulle vara bilder. Väldigt mycket bilder. Som var svåra att skilja åt. Prickar som skulle skiljas från andra prickar. Eksem som skulle skiljas från andra eksem. Trots att alla ser ut som prickar, bara prickar. Och eksem, bara eksem. Det hade jag förväntat mig. Och det är precis så det är.

Jag hade inte väntat mig att hud skulle vara en väldig massa ord. Substantiv aldrig förr hörda för specifika förändringar bara aningens skilda från innebörden i det andra nya ordet. Och adjektiv travade på varandra, skapandes ordköer ringlandes längre än motorväg i rusning. Adjektiv vi heller aldrig förr hört, för att komplicera saken ytterligare.

Och jag hade inte förväntat mig att alla diagnoser skulle bestå av likvärdigt obegripliga ord. Ord nästan omöjliga att uttala, som till och med föreläsaren gång på gång snubblar med tungan över.

Syftet med de många orden och långa meningarna är självklart att hjälpa oss skilja eksem från eksem, prick från prick. Och syftet med diagnoserna med de långa namnen omöjliga att uttala är säkert också på något sätt ädelt, om än för mig ännu höljt i dunkel. För mig har det dock inte riktigt fungerat än. För mig är eksem fortfarande mest eksem, och de okända orden mest omständiga sätt att säga lätta saker. Så jag sitter med en stor hög ord brevid en stor hög bilder och kastar dem på måfå mot diagnoser jag inte kan uttala. ”På högra mediala malleolen syns ett rubrosquamöst plack, enstaka crustatäckta noduli, samt exkoriationer på lichenifierad hud”. Med andra ord, eksem.

Det är inte direkt tråkigt. Faktiskt inte alls. Det är bara oerhört svårt. Gränsande till obegripligt. Kanske beror det på att hudkursen, som alla andra kursen, tappat några veckor i längd utan att krympas på innehåll. Kanske beror det på att min hjärna ännu inte riktigt vant sig vid korvstoppning, efter den långa pausen från den sortens lärande. Kanske beror det bara på att jag tycker bilder är svåra, liksom obergripliga ord. Kanske klarnar allt dagen före tenta. Eller i alla fall innan jag får min första hudpatient. Kanske.

Till dess fortsätter jag svänga mig med ord jag inte riktigt begriper, för att beskriva eksem jag inte riktigt kan skilja från eksem. Och hoppas att det dröjer länge innan jag behöver inför en patient försöka uttala Erythroplasia de Queyrat…

Motvind

Det känns som uppförsbacke till KS. Varje dag. Fysiskt och mentalt. Benen är tunga. Det bär emot. Och vinden blåser rakt i ansiktet hur jag än vänder mig. Motvind, alltid motvind.

För det var länge sen jag pluggade. Kanske ett konstigt uttalande från någon mitt uppe i en 11-terminersutbildning. Men det är så det känns. Länge sedan jag pluggade i form av timmar eller ens minuter framför anteckningar och böcker. Länge sen jag pluggade så som i föreläsningar där fokus är på att memorera. Länge sedan jag pluggade, såsom i stress över tenta som kryper skrämmande nära. Länge sedan jag pluggade, såsom stress över all tid jag lägger på annat än att läsa, när det är läsa jag borde. Länge sen jag pluggade, och det bär emot att vara tillbaka i det. Det bär emot mycket mer än vad det har gjort inför varje tidigare ny kurs, när pausen inte funnits. Jag har vant mig vid ett liv utan pluggkrav hängande över axeln. Över att skriva mail eller spela wordfeud på tunnelbanan. Över att kunna ägna ledig tid åt lediga saker. Och jag har älskat det.

Så det är motigt nu. Hud. Inte mest för att det är hud. Faktiskt inte alls för att det är hud, utan för att det är plugg. På alla sätt riktigt plugg. Föreläsningar, seminarier, tenta. Långa dagar med mycket man ska minnas. Mycket som man istället glömmer. Mycket som man därför borde lägga tid på att repetera. Mycket som man inte ger den tiden. Förrän stressen vuxit sig stark nog, och tentan kommit lite för nära. Allt det där vanliga. Bekanta. Och nu plötsligt, genuint otrevliga.

Hoppas det är en svacka. Hoppas inspirationen hittar mig snart. Men just nu är det nästan bara motigt. Uppförsbacke.  Minusgrader. Och motvind.

För en stund inte läkarstudent

Hud och venerologi. En viktig kurs, säger många. Och svår. En kurs som är tänkt att göra oss till bättre läkare. Hud och venerologi. En kurs som känns viktig. Och i stunder är jobbig. Men som i långa stunder får oss att glömma att vi är läkarstudenter.

Onsdag eftermiddag, Klamydia och gonorre. För två år sedan läste vi om könsorganen i anatomin. Det var roligt i ungeför en halv föreläsning innan en penis blev ett organ som alla andra. Vi har läst om veneriska sjukdomar i två dagar, och ännu är de veneriska sjukdomarna inte riktigt bara sjukdomar bland andra. Det är de dock för läraren som håller föreläsningen. Som går igenom det hela på just ett så kliniskt och odramatiskt sätt som man förväntat sig. Utan omsvep förklarar hon att klamydia inte visar några symptom hos 70% av alla kvinnor. Och att den här för många assymptomatiska sjukdomen kan leda till salpingit. Som i sin tur kan leda till infertilitet. Vi var ganska många som tappar fokus just precis där. Som just i den stunden förvandlas från blivande läkare till unga kvinnor som ännu inte fått barn. Och flera händer flyger i luften. Och här börjar strömmen av frågor. Frågor som inte alls handlar om vår bildning till framtida läkare, utan enbart handlar om att dämpa den egna plötsligt påkomna oron. ”Och om man får salpingit, ger det alltid symptom”. Klassens samtliga kvinnliga öron lyssnar nu lyhört på svaret. Visst måste det väl ändå vara så? ”Nej, det behöver det inte göra”, säger hon därframme, synligt omedveten om det kaos hon skapar i klassen. För 25 skarpa hjärnor inser snabbt att de just nu kan vara infertila, på grund av en symptomfri komplikation av en symptomfri sjukdom. Och i klassrummet sitter just nu inte 25 blivande läkare, utan 25 aldrig förlösta kvinnor, för vilka procenttal gällande hur många som faktiskt drabbades går obemärkt förbi.

Fredag eftermiddag. Naevus. Födelsemärken för lekmannen. De benigna gås igenom, en efter en. Vi tar anteckningar, lyssnar fredagslojt. Tar in lite lagom, noterar för inläsning sen. De är diagnoser bland diagnoser. Tills de dysplastiska dyker upp. De inte lika godartade. Bild på bild. På kroppar skrämmande lika våra egna. Men små obetydliga märken skrämmande likna våra egna. Eller våra antagna egna. För skiftar inte den lilla fläcken på magen i några olika nyanser? Är inte födelsemärket på armen lite ojämnt i kanten? Frågorna kommer ”Hur lång tid tar det innan dysplastiska naevus blir melanom, om de blir det...?”, ”Hur ojämn ska formen vara för att räknas som ojämn...”? Svaren är inte direkt skäckinjagande, men inte heller tillfredställande lugnande. Tröjor kavlas upp, linnen lyfts. Och läkarstudenterna har lämnat salen. Kvar är unga individer med kroppar klädda i potentiellt livsfarliga naevus.

Någon sa att det här är en viktig kurs. Och svår. Det är det. Det är viktigt att inse att man bör ha uppsikt över sina födelsemärken. Och att man utan att märka det kan bli steril av oskyddat sex. Men även ganska tufft. Och jag längtar så smått tillbaka till prostatahyperplasier och hjärtsvikt. Sjukdomar som låter oss vara läkarstudenter. Bara läkarstudenter. 

Sakta, sakta

Geriatriken. Måndagen börjar med den vackraste av gryningar, vilket är bra eftersom jag redan är på bussen när solen går upp. Det är lite som vårdcentralen, hade någon sagt. Jag älskar vårdcentralen. Det är som att vara på avdelning, men man har mer tid, sa någon annan. Det låter också bra. Jag är förväntansfull.

Liknelsen med vårdcentralen har jag svårt att förstå. Det där med avdelning och tid, det visar sig stämma. Man hart tid. Enormt mycket tid. 

Redan efter den korta morgonronden med huvudsakliga budskapet att ingenting har hänt, börjar den gro, otåligheten. Det ligger I luften, tempot, eller bristen på det. Och när vi hälsat på alla patienter, trevligt, sakta, tålmodigt, kommer frågan naturligt, I vanan att vara effektiv, att jobba för att hinna med "Så, vad gör man nu". Får från doktor H svaret att man går igenom svaret på prover tagna. "Fast vi har ju inte tagit några prover idag", fortsätter han. Doktor H är duktig och trevlig och engagerad och på alla sätt bra, och att vi inte har tagit prover beror inte på at than har missat. Bara på att inga idag behövdes. "Och så skriver man in nya patienter”. Men från ronden minns jag inga nya. “Just nej, vi har ju inga nya att skriva in idag". Och sen? "Sen dricker vi kaffe". Och det gör vi.

Ibland ramlar någon. Då röntgar vi och tar EKG. Och lugnar och pratar. Och ibland åker någon hem. Då skriver vi ut läkemedelslista och gör epikris. Och lugnar och pratar. Vi ändrar lite i medicinlistor. Pratar med överläkaren och ändrar ganska ofta tillbaka. Och ja, lugnar och pratar. Inget som behöver göras blir ogjort. Det är bara inte så mycket som behöver göras. Jag nosar upp de få blodgaser jag kan hitta, skriver in så många det bara går. Letar arbete på ett sätt jag aldrig gjort förr och ändå händer det mindre än någonsin. Och för att kompensera för dagarnas totala brist på aktivitet fyller jag övriga livet till bredden. Morgnar, kvällar, nästan nätter fylls tills de nästan spricker, och på dagarna är jag trött. Med oundviklig effekt att jag jagar blodgaser lite mindre intensivt. Låter kaffekoppen få ta sin tid. Och tycker inte det gör så fasligt mycket att vi inte har någon ny patient att skriva in den här morgonen heller. Dövar otåligheten med sömnbrist, och sömnbristen med kaffe. En spiral som inte är långsiktig men som fungerar just nu. Den fungerar just nu och kanske därför, eller kanske av helt andra anledningar, blir dagarna ändå lite bättre.

I måndags kväll var jag frustrerad. Och djupt övertygad om att geriatriker blir jag inte. Inte frustrerad på läkare. Inte på patienter. Bara på tempot. Eller bristen på. Men sakta sakta vande jag mig ändå vid sakta sakta. För alla var ju trevliga, faktiskt väldigt trevliga. Läkarna var bra, en del väldigt bra. Och patienterna var i de flesta fall rara och tacksamma. Och det bjöds faktiskt på tårta. Och jag har lärt mig gå inte långsamt, men långsammare. Och hör mig själv överartikulera och prata aningens för högt med tjejen I kassan på ICA. Man kan uppenbarligen anpassa sig till allt. I alla fall när man är riktigt trött.

Geriatriker blir jag inte! Men sakta sakta har jag mig vid sakta. Lagom till att veckan är slut, och nytt moment tar vid. Ett moment utan oplanerade minuter, ett moment där allt går fort fort fort. Antagligen blir det bra. Efter en helg med många sömntimmar. Men kanske, bara kanske, kommer jag då för några ögonblick längta tillbaka till smörgåstårtorna. Tillbaka till sakta sakta.