Välkommen

Irrar in i recptionen, med cykelhjälmen under armen. Har cyklat långt och fort och känner mig oförskämt frisk i förortsvårdcentralens väntrum. Det tycker nog sjuksköterskan som vinkar på mig från längre bort i korridoren. ”Är du T-8-studenten? Vad roligt att ha dig här! Välkommen”. Och hon ler så stort att jag oroar mig för att käken ska hoppa ur led, men hon ler på riktigt och käken sitter kvar, och hon visar mig runt mellan labb och fikarum och läkarrum och andra rum. Och alla vi möter hälsar lika glatt och jag börjar undra om de blandat något i morgonkaffet. Och undrar var jag kan få tag på det. Och hälla i andras morgonkaffe.

Läkaren som är min handledare, och även verksamhetschef, ler inte riktigt lika stort men är lika trevlig. Och jag får eget rum och egen tidbok. ”Men vi börjar med fika”. Och det gör vi, och där finns det skorpor och fruktskål. ”Ska man ta med egen mjölk eller kan jag ta..?”. Han skrattar och öppnar kylen. Ta frukt också om du vill.

Och jag får ta patienter, själv. Prata, lyssna, undersöka, prata mer. Gamla ryggar, små fotleder, ganska friska och på riktigt sjuka. Informera, lugna, trösta, skratta. Prata höftled på engelska, önska jag kunde prata hemorrojder på farsi. Och de kallar mig doktorn, nästan alla, trots att jag har ”Med Kand”- skylten väl synlig. Och lär mig helt utan att tänka på det massor, medan dagen rusar förbi. ”Välkommen tillbaka imorgon”. Det gigantiska leendet är det sista jag ser innan jag spänner på mig hjälmen. Och jag känner mig just det. Den ovanliga men alldeles oerhört efterlängtade känslan. Av att vara på riktigt välkommen.