Bättre sent än aldrig

”Skriv kort och koncist, ingen orkar läsa en uppsats” sa C på frågestunden häromdagen. Om svaren på tentan i övermorgon. C som jag haft mina duster med hela terminen. Som fått mig att ilsket traggla kärl jag glömt dagen därpå. Som slängt ur sig påståenden om läkaryrket som fått mig att koka inombords. Som fått mig att svära över den här terminen ganska många gånger. Och jag suckade inombords över det han sa nu med, eftersom det är uppsatserna jag är bra på. Och just i det här fallet, där det korta och koncisa betyder namnet på ett ben eller ett kärl, det jag är allra sämst på. Suckade, fast jag visste att just i det här fallet hade han ju rätt…

”Utöver där ni inte riktigt kan. Skriv där lite extra, så kanske ni får med något som är rätt…”. Med glimten i ögat sa han det, men ändå. Oväntat, som om Dr C läst mina tankar, våra tankar, och bestämde sig för att säga det själv istället. Och tyckte visst om Dr C en aning där och då, trots att han kommer ställa omöjliga frågor på för mig okända bukstrukturer på muntan om en vecka. Liksom när han beskrev det praktiska provet som ”En lekstuga där ni får leka doktor”. Som inget att oroa sig för alls. Som något vi kommer klara. ”Fokusera på patienten, hur mår patienten, det är det viktiga”. Vänta nu? Här tycker vi plötsligt lika. Inget om anatomin. Inget om egennamn på kirurgiska tekniker. Utan om patienten. Och jag tyckte om honom lite mer.

Sista dagen på terminen inser jag att han faktiskt är ganska bra, Dr C. Och medger vad jag insett rätt länge, att han är rätt rolig. Att inser han bryr sig om patienter OCH anatomin, även om han varit ganska mycket tydligare med det senare under terminen. Och att han bryr sig om oss. Att han faktiskt, helt genuint, vill vårt allra bästa. Även om det inte alltid som om han tryckt upp oss mot väggen och velat veta bukens hela kärlträd av omtanke. Så är det nog faktiskt så det har varit.  

Så sista dagen på terminen slutar jag vara lite lätt kroniskt arg på Dr C. Jaha. Bättre sent än aldrig, kanske.