Om stygn. Mina stygn.

Första. ”Kan du sy?”, frågar A när vi står över operationsbordet. ”Jag har aldrig försökt” svarar jag, tvekande. På gummiatrapp, visst, men inte i levande, blödande hud. Så Dr A står nära. Syr första stygnet. Snyggt, snabbt. Lämnar över. Framför mig har jag nu hud och nål och blod. Jag ska bara göra vad Dr A just gjort. Och dr A står väldigt nära. Ändå. Skräckslagen.

Andra. På studentmottagningen. Vaken patient. Dr B har ritat upp på tavlan hur jag sätter bedövningen, diskuterat hur jag ska tänka när jag placerar stygnen. Jag hade fått fråga och fråga igen och han hade förklarat och förklarat igen. ”Det här klarar du galant” sa han. Och lämnade mig med syster och syvagnen. Skakig.

Tredje. Dr A igen. Och två testiklar. Fast nu visar han inte, Dr A. Säger bara att jag ju kan.  Syster ger mig nål, nålförare, pincett. Dr A lägger blockad, fokuserad på annat. I’m on my own. Ett stygn, flera stygn. Jag placerar dem själv, syr dem själv, ber om sax. Själv. ”Går det bra” frågar A, tittar inte dit. Jag tittar ner på mina stygn. Som sitter. På min hand. Som inte skakar. ”Ja”, svarar jag. Ja, det går bra. Säker. Faktiskt. Ok, ganska säker. 

För det gick bra. Det gick bra att sy. Det gick bra för mig att sy. Jag som inte kan sy. Jag kan visst just det. Sy.

Vi jobbar vidare. Dr A böjd över sin blockad. Jag böjd över mina stygn. Böjd, fast med lite rakare rygg.