Äntligen

Blå scrubs. 

Med mudd. 

De grymt efterlägtade. 

Jag tror det är nu det vänder. 

Update: KS, första dagen

Traumakirurg: "Jag var på Danderyd förr, men där har de inte så mycket trauman, bara någon som fått en golfboll i huvudet då och då"

Traditionsenlig sjukhusbashing. Det var lite roligt. I övrigt var det inte så mycket som var särskilt uppmuntrande. Återkommer när jag blivit aningens mer positiv

Om att inte

Längtar tills imorgon

Längtar tills imorgon

Längtar tills imorgon

Längtar tills imorgon

Nej, det fungerar inte. Har tittat på mig själv i spegeln och sagt det också. Med ett lätt forcerat leende. Det fungerade inte heller. Tänker på hur privilegierad jag är som får vara där jag är. Hur många som skulle vilja byta. Går om möjligt ännu sämre. Tänker bara på de 30 som är där jag vill vara. 

Har använt förträngning som metod hittills. Måste sluta med det runt halv åtta imorgon bitti. För att inte promenera iväg mot SÖS. Bita ihop och acceptera. Acceptera att jag inte kan skicka ett förvirrat "Var ska vi vara"- SMS till A strax före upprop, och få ett "vänta, jag är snart där"till svar. Inte möta upp henne och M i entrén, M med händerna djupt nedkörda i fickorna och någon nyss uppkommen insikt att dela och diskutera. Inte fylla raster med skratten från människorna jag tycker väldigt mycket om. Inte äta fler pannkakor än jag orkar på Rackarbackens lunch. Inte mötas av SÖS vänliga värme. Inte vara del av det jag vill vill vill vara del av.

Saknar det redan. Saknar dem redan. Och lyckas inte riktigt bita ihop och acceptera. Och lyckas definitivt inte längta tills imorgon. Förnekar. Några timmar till. 

Frustration 2.0

Typsnitt. Liksom huruvida referenser ska vara skrivna med parenteser eller hakparenteser. Fantastiskt viktigt. Just nu kanske viktigast av allt. Funderar så smått på hur mycket produktivt eller kreativt 140 hyfsat smarta individer kunde ha åstadkommit den här veckan. Om de inte funderat på hakparenteser. Men kommer inte fram till så mycket, eftersom jag måste fortsätta kontrollera marginalavstånd. 

Fast vi skulle kanske annars bara kollat på urgamla repriser av valfri dålig amerikansk sitcom och käkat grillchips i soffan. Det är nog så kursledningen resonerar. Och räddar oss från dekadansen genom att fylla våra liv med en oändlig uppsättning formaliakrav. 

Har vi tur kommer en handfull av oss fortfarande ihåg vad våra uppsatsen handlade om när allt är över. Men gör ingen det så spelar det ju faktiskt ingen roll. Huvudsaken är att vi alla för alltid bär med oss vetskapen att referenssystemet Vancouver KI använder hakparenteser i referenserna.

Vaken

Jag ligger vaken på natten. Och tänker. Trots att jag har världens bästa famn och krypa in i precis bredvid. Trots att jag just nu har det fantastiskt bra. Trots det ligger jag vaken.


Jag är van att ibland inte veta vad jag vill. Och därmed vela. Van att då ibland vara på en plats där jag egentligen inte vill vara, för en stund, i väntan på att veta. Nu vet jag. Jag vet exakt var jag vill vara klockan åtta den 21 januari. Och med vilka. Men där kommer jag inte vara.


Jag är van att när jag är någonstans jag egentligen inte vill, göra något åt det. Vara riktigt besvärligt. Eller riktigt fantastiskt bra. Övertala de som behöver övertalas. Vara arg eller vänlig eller bestämd. Göra vad jag kan för att ta mig dit jag vill. Van att det har effekt. Någon slags effekt. Van att kunna påverka, i alla fall lite. Nu vet jag var jag vill vara den 21 januari, och vet att jag inte kommer vara där. Och gör inget, för inget finns att göra.


Den 21 januari kommer människor jag helst vill vara med vara någonstans där jag helst vill vara medan jag är någonstans där jag inte vill vara. Utan andra skäl än att det så är bestämt. Utan att jag gjort något dåligt, utan att jag underpresterat eller inte varit framåt nog, utan annan anledningen än slumpen. Och den är jag inte van att finna mig i.


Så jag finner mig inte i det. Men gör inget heller, för inget finns att göra. Så ligger istället vaken på natten. Arg på slumpen. Ledsen för den verklighet jag missar. Frustrerad på att jag inget kan göra. Kryper närmare världens bästa, och önskar att jullovet varar för alltid. Men vet att det inte gör det. Och ligger därför vaken. 

Reflektioner från långsamt tåg

Sitter på ett tåg söderut. Ett långsamt tåg. Fyra timmar och en reflektionsuppgift. Fyra sidor på fyra timmar. Reflektioner runt hösten. Runt kursen. Runt mitt eget lärande främst. Inte en kursutvärdering. En reflektion. Kunde reflektera ihop en roman. Och gör det nästan. Fyra sidor på tjugo minuter. Av saker jag tänker. Ondgjort mig över. Frustrationer. ilska. Inga lama försök till konstruktiv kritik. Fyra sidor på tjugo minuter. Som jag sen raderar. 

Reflektionsuppgiften ska spegla vårt lärande. Hur vi utvecklats. Vad i kursen som hjälpt oss till det. Jag vill skriva, säga, ropa, skrika. INGET. Inget inget inget i kursen har hjälpt mig. Det är inte sant, men jag vill skriva det ändå. Vill överdriva, utan att det behövs. Vill ösa all min frustration och ilska över dem, på fyra sidor i times new roman. Med otillåtet radavstånd. Vill tala om att INGET har varit bra och att ALLT har varit dåligt. Och gör det. Raderar sen.

För det är inte sant. Saker har varit bra. Fler har varit dåliga men allt har inte varit dåligt. Inte riktigt. Och på samma sätt som man tappar förtroendet för en patient som har ont precis överallt, så riskerar den riktigt relevanta kritiken drunkna i havet av specifik ilska, om den släpps fram. Så gör det inte. Skriver om. Fortfarande kritisk. Fortfarande arg. Fortfarande inte överdrivet nyanserad. Fortfarande skriven på 20 minuter. Men lite mer konstruktiv kritik. Lite mer gråskala. Säger, skriker inte.  Ansträngt mig lite mer för att lyfta upp vad som faktiskt varit ok. 

För har faktiskt haft vad som kanske varit bästa hösten. Någonsin. Det tackar jag A, inte kursen, för. Men kursen har inte lyckats förstöra mitt liv. Tvärtom gett mig utrymme att andas. Att resa. Att bli kär. Att leva. Det måste jag ändå, lite motvilligt, tacka den för. 

Paustermin, och paniken som inte kom

Uppsatsterminen. Stressterminen för många. Panikterminen. Ångestterminen. Den har många namn, terminen många helst velat slippa. För mig har det varit pausterminen.

Pausterminen, och livet har varit lugnare än jag kan minnas att det någonsin varit. Jag har långa perioder gjort så lite det är möjligt att göra utan att passera gränsen till att göra inget. I alla fall så lite som möjligt som är uppsatsrelaterat. Istället gjort en väldig massa annat. Gjort en väldig massa annat som jag verkligen velat, verkligen behövt, göra. Gjort det i vetskapen om att det kommer betala sig sen. I vetskapen om att december kommer bli horribel. Fylld av dygnetruntjobb och extremfokus. I vetskapen om att jag kan just det, att jag gjort det många gånger förr, har jag valt att ha det så. Njutit av min paustermin. Av att göra väldigt nära inget. Av att göra allt det där andra.

Det är december nu. Slutet av december till och med. Jag har väntat på den, paniken. Väntat på stressen, som skulle jaga mig till koncentration. Kräva dygnetruntarbete och extremfokus. Väntar fortfarande. För december kom, och jag har gått från att göra nästan inget till att göra något. Ett ganska behagligt något, där skrivande skett dagtid, bara dagtid, och uppblandat med lussebak, promenader, fikor och julklappsinhandling. Ett behagligt skrivande och makligt tempo. Inget dygnet runt jobb. Inget extremfokus.

December är nästan slut och jag är nästan klar. Med stressterminen. Uppsatsterminen. Ångestterminen. Och faktiskt, även med uppsatsen. Klar, sådär bara. Trots pausterminen. Klar, och nöjd. Nöjd med uppsatsen, visst, men mest med uppsatsterminen. Nöjd med själva kursen, absolut inte, men med utrymmet den ändå gett. Nöjd, med att ha tagit mig tid till allt det andra. Nöjd, med att ha duckat paniken, med att ha gett mig själv en paustermin.

Maktlöshet

När man varit arg, och ledsen, och uppgiven och frustrerad. När alla mail är skickade och alla samtal är ringda. När man fått nej på alla sätt tänkbara. När inget annat finns att ta till.

Då skrattar vi i alla fall åt det här.

Om vad som borde vara och om vad som är

Inte Huddinge. Så blev det. Så i enlighet med mitt tidigare inlägg borde jag vara glad nu. Men det är jag inte.

Jag är inte ett dugg glad. Helt det motsatta. Hamnade på KS Solna, och det känns måttligt bättre än Huddinge. För ska sanningen fram är Solna också trist. Och stort. Och opersonligt. Och kanske mest, inser jag nu så mycket mer än förr, så är Solna inte SÖS. Det är inte SÖS och på nästan inget sätt ens lite likt SÖS. Det är på väldigt många sätt raka motsatsen till SÖS. SÖS, som jag älskar. Och kanske allra mest, inser jag nu mycket mer än förr, så har Solna inte människorna på SÖS. För människorna på SÖS då verkar på det stora hela vara samma som människorna på SÖS nu., Med ett för min del viktigt undantag. Mig själv.

Jag kommer sakna det som är SÖS. Oändligt mycket. Den varma vänliga stämningen. Sakna att se Årstaviken glänsa i morgonsol. Sakna pannkakorna på rackarbacken och solstunder vid helikopterplattan. Men allra mest kommer jag sakna de som är SÖS. Mina fina vänner, som blivit en stor, till och med en enorm, del av min vardag. Som har gjort tråkiga föreläsningsdagar roligare, mörka morgnar ljusare. Som jag har skrattat och gråtit och stressat och slappat och kämpat och festat och…levt med. I väldigt många dagar. I väldigt många bra dagar. 

Jag förväntar mig nu någon kommentar runt hur jag överreagerar på det här. Hur jag ska vara tacksam att jag går på en fantastiskt bra utbildning. Hur min motivation inte kan hänga på något så banalt som var jag är eller vilka jag går med. Det är självklart sant. Det borde jag ju. Vara glad. och tacksam. Och vi borde alla vara tacksamma varje dag för att vi bor i Sverige och lever i fred och har mat för dagen. För så är det också. Men det är vi inte. Och det är jag inte. 

Istället är jag omotiverad, mycket mer än någonsin förr. Och känner mig lite som om jag gick i årskurs två och inte får vara med de andra barnen att leka. SÖS-barnen. Det känner jag, trots att jag vet att jag inte borde. Det känner jag, trots att jag inte ens hamnade i Huddinge…

Om hårt kramade tummar

Det är snart jul. Klappar ska handlas, gran ska köpas, en väldig massa saker ska bakas under helger som är fyllda med glöggkalas och julkonserter. Det kunde jag kanske tänka på. Men det gör jag inte. Det är två veckor kvar tills uppsatsen ska vara kvar. Det är ganska kort tid, och jag har ganska mycket kvar. Det skulle jag verkligen kunna tänka på. Men det gör jag inte heller. Jag tänker på en sak, en sak nästan bara. Som ett mantra ekar det i huvudet. INTE HUDDINGE.

För ja, vi är där igen. Sjukhusvalet, den skräckinjagande aktiviteten. Sjukhusvalet, som såsom nästan inget annat är så oerhört viktigt och samtidigt så otroligt utanför vår kontroll. Du väljer och väntar. Hoppas på tur eller ödet eller Gud eller vad du råkar tro på. Till dem är du utelämnad. Och jag sover med tummarna knutna. INTE HUDDINGE.

Jag vill till SÖS. Fantastiskt mycket. Ännu mer än sist, då jag bara trodde det var bra. Nu vet jag. Vet hur skön gräsplätten bredvid helikopterplattan är i vårsol, hur bra Rackarbackens torsdagspannkakor smakar, hur välkomnande sofforna i det ljusa kandisrummet är och hur oerhört varmt och vänligt allting är. Dit vill jag tillbaka, fantastiskt mycket. Fast hamnar jag på Danderyd går det bra det också. Varit där några gånger, och det verkade trevligt. Och folk säger att det är bra. Och där kommer fina V vara. Och för all del, KS går bra det också. Det är nära. L och B jobbar där. Det skulle gå fint. Det är egentligen bara en sak jag krampaktigt knyter tummarna för. INTE HUDDINGE.

Det är långt till Huddinge. Och pendeltåget är alltid sent. Sent och i sig deprimerande. liksom Flempans ledsna pendeltågsstation. Men det är inte för att det är långt. Jag hade kunnat bo på gångbron mellan pendeltåget och sjukhuset och jag hade ändå velat därifrån. De som har varit där säger att det är trevligt. Att läkarna är sympatiska. Att man börjar senare. Att de är mindre nitiska med närvaro. Allt det där hör jag, men hör inte. För tänker bara en sak. INTE HUDDINGE.

För den är inte logiskt alls, min tumkramp. Jag tror på alla som säger att kursen i Huddinge är bra. Att läkarna är duktiga och trevliga. Jag till och med minns den vänliga virrigheten. Det spelar ingen roll. För allt jag ser är den grå kolossen. Den ledsna labyrinten av trånga korridorer. De mörka dystra kandisrummen med mikrokö ut i sjukhuskorridoren. Grått är vad det är, Huddinge, eller kanske livet, om Huddinge blir min vardag. För grått var vad livet var, sist jag var där. Patologin, oändliga obduktioner i unkna källare, cancerceller som skulle skiljas från cancerceller, grå himmel, sena tåg och ständigt snöfall. Kanske var det inte Huddinge utan jag. Kanske kan jag komma över det, se att det blir vår även i Flempan. Men jag hoppas slippa. Hoppas möta blå himmel över SÖS i januari. Fortsätter krampaktigt krama tummarna, till mitt mantra. INTE HUDDINGE.

Om förklaring som förvirrar

En liten tapper skara är samlad i sal Bertil. De där som alltid antecknar med flerfärgspennor antecknar med flerfärgspenna. De som tenderar somna har somnat sedan länge. Vi andra lyssnar förstrött. "Vad gör jag här", viskar V efter tio minuter. "Träffar oss" är mitt uppriktiga svar, för det är i alla fall främsta skälet till att jag cyklat tvärs stan i duggregn. Det, och en vag förhoppning om att något kanske ändå kan bli lite tydligare av två timmars föreläsning. På två timmar ägnade helt åt att förtydliga precis hur vi ska skriva de avsnitt som är kvar att skriva, tänker jag att det kanske kan bli åtminstone lite tydligare hur vi ska skriva dem. Det blir det inte.

 

Powerpointbilderna tar slut och hon ser lite ensam ut där framme, men envisas med att stå kvar. "Vi har en timme kvar. Är det någon som har några frågor? Är det något som är oklart?". Det är tyst i aulan. Frågan är som att peta på en kloss på botten av jengaspelet. Som att öppna en liten lucka i de hollänska fördämningarna. En inbjudan till ras, till översvämning, till en flodvåg av uppdämd förvirring och frustration. Hon frågade om något var oklart. Om NÅGOT var oklart. Jo tack, ungefär allt. Men annars är det bra...

 

 

Kanske var det A som var först. "Jo, jag har en fråga av lite mer generell natur....". Tror vi förlorade henne redan här, hon där framme, med ordet generell. A fortsatte "Vi har fått lite olika bud angående det här med fotnoter, runt hur ofta man behöver referera... Min handledare säger en sak, och min koordinator en annan, och det är inte alls tydligt i studentinstruktionen och....". Alla rummens ögon vändes mot henne, hon där framme. Hon som skulle svara på våra frågor. Hon som nu fått den fråga vi alla velat ställa. Hur vi hanterar att ingen enheltig information finns runt vad vi ska göra, och att alla som finns där för att hjälpa oss tycker och säger olika saker? Nu, nu skulle vi få ett svar.

 

 

Naiv tro. Det fick vi självklart inte. Hon där framme dök, dök så djupt ner i detalj som det var möjligt. Grottade ner sig i referenssystem, och ordet generell var totalt bortblåst. Hon gav ett förvirrat och inte särskilt enhetligt svar angående den specifika refernshanteringen. Irritationen bubblade i rummet. Kanske inte mest för att hon inte ens lyckats svara på det specifika, utan för att hon glömt det där viktiga ordet. Det generella.För att hon fortsatte att göra våra liv lite mer förvirrade.

 

Det fortsatte så. Med generella frågor, som hon bad oss exemplifiera specifikt. Och sen svarade specifikt på, fast ganska ofullständigt. M gjorde ett nytt försök, genom att vägra ge henne något specifikt att förlora sig i. "Ja, alltså, jag tror det handlar mer om hur vi ska hantera det här, med olika budskap. Med att korrdinatorerna inte är koordinerade med examinatorerna. Eller med varandra. Eller med instruktionerna" .

 

Tystand. Sen, hon försökte svara. Genom att säga att det var väldigt svårt att korrdinera 12 koordinatorer. Och vi undrade, i tysthet, vad vi då hade dem för. Hon försökte svara, genom att tala om vilken information vi verkligen kunde lita på. Det visade sig inte vara biblioteket, för de hade fel ibland. Och inte den rekommenderade boken, för den hade, trots att den var bra, också några fel. Och nej, inte de svar på våra egna frågor som publicerats på studentwebben. Deras svar på våra frågor. De kunde vi inte alltid helt säkert lita på. Det visade sig egentligen bara vara henne vi med säkerhet kunde lita på. Och studentinstruktionerna. Som är ungefär lika tydliga som en impressionistisk målning.

 

Ingen ställde fler frågor.

 

Föreläsningen i syfte att förtydliga hade åter förvirrat. Precis som tidigare förtydligande föreläsningar. Och vi lämnade sal Bertil övertygade om egentligen bara två saker. Det kommer krävas en oändlig mängd tur för att få godkänt på den här kursen. Och kanske allra mest, övertygande om att inte gå på fler förtydligande föreläsningar.

Paus, eller kanske livet

Bloggen har hamnat i kölvattnet lite. Fått mindre fokus. Som i inget fokus. Uppsatsen ligger någonstans i uppmärksamhetens perferi. Inte bortglömd. Inte alls i fokus. Funderingarna, runt framtiden, runt karriärval, runt vad jag egentligen vill med livet, som slukat oändligt antal sömntimmar och ganska många blogginlägg, är inte borta, men har som en teskedsgumma plötsligt krympt sig små. Existerande, men samtidigt obetydliga. Skymda, eller bara satta i perspektiv. Har inga bra ursäkter för min brist på fokus. För min bloggfrånvaro. Eller så har jag det. Den allra bästa.

Spenderar oändligt med tid med att göra inget. Äter frukost så länge att det blir dags för lunch. Till levande ljus, med söndagstidningen, fyller i varandras tankar och ord. Promenerar i rå höstvind, som vi inte känner, varma från insidan. Väntar länge länge på maten på restaurangen, utan att märka det. För tillsammans finns inte väntan, bara varande. Lika bra där som någon annanstans. Lika bra och väldigt bra. Somnar på en arm som inte är min, men är det ändå. Vaknar till det leende jag älskar. Till ett liv jag faktiskt älskar.

Livet är satt på paus. Eller absolut inte. Eller absolut inte, utan precis som det ska vara.

Om halvtidsrapport, och famlande...

Var klar med halvtidsrapporten i god tid. Inte för att jag stressade igenom den, utan för att jag faktiskt var färdig. Handledare G var nöjd. Imponerad sa han till och med. Och jag var nöjd. Kunde suttit i tre veckor till och inget hade varit annorlunda. G var nöjd, jag var nöjd, men där tog det stopp. Kursledningen var inte nöjd. 

Kursledningen var inte nöjd med min halvtidsrapport. Uppenbart inte med någon annan i min seminariegrupps halvtidsrapport heller. Som deras handledare också godkänt, och i flera fall berömt. Och vår oerhört snälla koordinator kämpade hela seminariet lönlöst för att inte falla mellan de två stolar han tvingats balansera mellan- den som den genuint omtänksamma person han verkar vara, och den som företrädare för en kursledning han inte i alla avseenden fullt verkade begripa. Som vi andra inte i några avseenden lyckades begripa. Jag var förvirrad. Handledare G var förvirrad. Allt var väldigt förvirrat. Är.

Vi fick övergripande kritik. Och detaljerad. Och övergripande igen. Lite klargjorde. Mycket var bara fortsatt förvirrat. Nästan ingen kritik handlade om att det inte var bra vetenskapligt skrivande. Nästan allt handlade om att kursens riktlinjer inte följts. Enorma avsteg hade gjorts. Som fel fontstorlek på rubriken. Och något fick mig att känna att fokus på den kritiken hamnat lite fel… I andra fall hade avsteg som faktiskt var ganska stora gjorts. I faktiskt innehåll. Nästan alltid avsteg som alla i seminariegruppen gjort. Vilket fick mig att känna att det kanske eventuellt var något fel i tydligheten i de där instruktionerna. De som ingen av oss lyckats följa….

Först var jag lite arg. En ganska kort stund. Sen mest förvirrad. Och lite trött. Och uppgiven. Och nu, efter viss reflektion, kanske mest besviken. På att något som kunde bli riktigt bra kanske blir ganska dåligt. På att något som kunde få oss att verkligen få öva på vetenskapligt skrivande fokuserar på fontstorlek. På att något som kunde lära oss skriva artiklar så som de som skriver artiklar skriver dem inte alls lär oss det, utan istället lär oss följa riktlinjer med oklara syften. På att något som kunde vara en chans att bygga ett genuint intresse för forskning hos studenter riskerar göra motsatsen. Det är jag besviken på.

Nu ska jag ändra fontstorlekar. Skriva om några stycken. Och famla vidare i mörkret, runt vad det egentligen är jag ska ägna mig åt resten av terminen. 

Om orkanen, som kom

Orkanen brydde sig inte om att den inte behövdes. Inte ett dugg brydde den sig, utan svepte obönhörligt in över staden, och jag blev kvar.

Söndag. Den var först bara ett hot. Om isolering, strömavbrott och avstängda kommunikationer. Men New York lyssnade. Men hörde hot om isolering, vad det verkade som på obestämd tid. Som om det var en istid vi förberedde oss för. Och köerna för att ens komma in på Trader Joe sträckte sig ett hundratal meter ut på trottoaren. Människor köade som under ransoneringstid och hyllorna ekade på några timmar tommare än i en sovjetisk matbutik. Jag studerade det hela på avstånd. Köpte två bagels och lite cream cheese. Hur illa kan det bli.

Måndag. Morgon. Blåst och regn. Som en dålig dag i Göteborg, Inte värre. Affärerna som dagen innan svämmat över var nu tomma. På människor, och nästan på mat. Liksom gatorna. Tunnelbanan avstängd, i förebyggande syfte. Jag promenerade i vinden, fick snart fälla ner paraplyet och bli blöt. Blev ikappkörd av en polisbil som beodrade mig att gå in. Morgondagens flyg ställdes in. Nytt på onsdag. Klättarade runt på brandstegen i en timme och plockade in Bettys krukor och växter som börjat svaja oroväckande uppe på tredje våningen. Vinden blev till storm, och jag gick ut fast jag inte fick och köpte några burkar soppa. Utifall att, bara.

Måndag. Kväll. Radion rapporterade översvämning. Kvarter bort bara. Evakuering. Kändes främmande. Avlägset. Hos oss var det varmt, ljust och av soptunnor och grenar som flög runt på gatan märkte vi inget. Skypade med A när blixten lyste upp rummet. Lyste upp innan det blev svart. Helt svart. Sådär svart som det bara blir riktigt långt ut på landet. Men mitt på Manattan. Och orkanen var verklig. Vi värmde soppa och spelade spel till stearinljus. Rutorna skallrade nu, men tre trappor upp var det var nästan mysigt. Tills natten kom och värmen tog slut och jag i mörkret inte hittade filtar. Hölls vaken av kyla och vind. Men inget var översvämmat. Vi hade ändå tur, mitt i orkanens mörker.

Tisdag. Vaknade till tystand. Och kyla. Men dagsljuset sipprade in och elens frånvaro var mindre tydlig. Gick ut i vind, men inte orkan. Men i orkanens spår. I en annan stad. I en tyst öde stad. Bilar körde som de ville, utan trafikljus att följa. Affärer igenbommade. Utöver de vars fasader fallit ner, som stod naket blottade. Men inget såldes.”Where did you get that”, fick frågan fem gånger när jag gick och tuggade på min två dagar gamla bagel. Några hål i väggen sålde kaffe ur plastmugg, med köer som ringlade långt längs trottoaren. Det var en annan stad, och fortsatte regna. Gick 70 gator för el. Och wifi. För lite omvärld. Och information om mitt flyg. Men ingen fanns. Gick 70 gator tillbaka. Gick 30 gator för mobiluppkoppling. För information om mitt flyg. Men ingen fanns där heller. Gick 30 gator tillbaka. Gick 20 gator för mat. Gick 20 gator tillbaka. Vet att vi hade tur. Inget översvämmat. Inget förstört. Ingen evakuering. Men just då var det inte vad det kändes som. För kylskåpet var varmare än lägenheten medan mörkret la sig åter. Staden som aldrig sover låg skrämmande stilla. Andades knappt i det förlamande mörkret. Vinden och sirener med jämna mellanrum, men annars. Tystnad.

Onsdag. Vindstilla morgon. Solen bröt igenom molnen. Och man kunde nästan tro det var en vanlig morgon. I stunder kändes det som den stad jag är van vid. Den stad jag älskar. Om det inte vore för trafikljusen som inte fanns. För kylan i lägenheten. Och för tystnaden. Men solen sken och jag var glad. Väldigt glad. Mitt flyg skulle gå.

Aldrig längtat hem från New York förr. Nu längtat som jag aldrig längtat förr. Kärleksrelationen har stötts i kanten lite. Jag är inte långsint. Och jag älskar staden fortfarande. Tror vi behöver vara ifrån varandra lite bara. Mina händer behöver tina och fötter vila. Och mitt flyg gick. Ett av väldigt från Newarks urikesterminal. Jag hade tur, trots allt. Och jag är just nu väldit lycklig över att vara hemma i ett grått, regnigt men elförsörjt Stockholm. I MITT gråa Stockholm. Där orkaner varken behövs eller finns.

Om orkanen, och någon som förändrat

Om 2 dagar är hemresan bokad. Inne på de sista dagarna i den fantastiska staden. Spelar domino med Betty på kvällen, kamomillte nu. Tar nya brickor ur Obamapåsen, ”The bag of hope”. Vissa kvällar. Andra kvällar, äter långa goda middagar på sorliga restauranger med vänner, nya och gamla. Diskuterar senaste valdebatten mycket längre än vad som är motiverat givet att alla ändå tycker lika. Sitter på brandtrappan i oktobervärmen och skriver. Eller läser. Eller lyssnar på gatans sorl. Hamnar på bokrelease bland förläggare och litteraturkunniga. Fast jag inte kan något om litteratur. Och på intervallträning med marathonkillarna i gryningen. Fast jag springer långsammast. Sticker ut och passar in på samma gång, som man gör i den här staden. I världens bästa stad. Och den är lika fantastiskt som alltid

Om 2 dagar är hemresan bokad, men så kom den, orkanen. Som ska peaka över New York just om två dagar. Som riskerar göra så att jag inte alls åker hem då. Som riskerar hålla mig kvar här, i världens bästa stad. Hade det varit förra året, hade jag älskat det. Jag hade hoppats och önskat att orkanen skulle komma, och stanna länge. Men nu är det inte så.

Nu är det inte så, trots att staden är lika fantastisk som alltid. Trots det är allt ändå annorlunda. Staden är fantastisk men det är Stokholm också. Det är livet i Stockholm också. Och jag lämnar därför med samma förväntan som jag kom. Lämnar utan melankoli och olust. Lämnar med en längtan tillbaka. Men en annan gång, inte nu.

Jag har inte kommit fram till kloka insikter runt livets mening. Inte landat i vad jag vill med livet. Inte blivit en mognare person, som klarar att förstå att New York är bäst just så här, i korta doser.  Ändå. Något har förändrats. Någon har förändrat.

Någon har förändrat. Och det är till livet där hemma som han nu är en del av som jag längtar. Och det är med honom jag vill återvända. Hit. Och till en massa ställen. Och det är med honom jag vill en väldig massa saker. Och det är det som gör allting annorlunda. Det är det som gör avskedet enkelt, avskedet för nu. Som gör att jag inte hoppas på orkanen. Som sätter allt i nya ljus. Som får mig att längta till dagarna som kommer. Vardagarna. Som får mig att tycka om det, Stockholmslivet. Utan att dagarna är fyllda med nya upptäckter, äventyr och fantastiska upplevelser. Just nu räcker det med att dagarna innehåller ett ”vi”. Ett helt nytt vi. Det är äventyr nog. Det är nog att upptäcka. Det är mer fantastiskt än staden. Just nu mer fantastiskt än det mesta. Därför behövs inga orkaner.