Paustermin, och paniken som inte kom

Uppsatsterminen. Stressterminen för många. Panikterminen. Ångestterminen. Den har många namn, terminen många helst velat slippa. För mig har det varit pausterminen.

Pausterminen, och livet har varit lugnare än jag kan minnas att det någonsin varit. Jag har långa perioder gjort så lite det är möjligt att göra utan att passera gränsen till att göra inget. I alla fall så lite som möjligt som är uppsatsrelaterat. Istället gjort en väldig massa annat. Gjort en väldig massa annat som jag verkligen velat, verkligen behövt, göra. Gjort det i vetskapen om att det kommer betala sig sen. I vetskapen om att december kommer bli horribel. Fylld av dygnetruntjobb och extremfokus. I vetskapen om att jag kan just det, att jag gjort det många gånger förr, har jag valt att ha det så. Njutit av min paustermin. Av att göra väldigt nära inget. Av att göra allt det där andra.

Det är december nu. Slutet av december till och med. Jag har väntat på den, paniken. Väntat på stressen, som skulle jaga mig till koncentration. Kräva dygnetruntarbete och extremfokus. Väntar fortfarande. För december kom, och jag har gått från att göra nästan inget till att göra något. Ett ganska behagligt något, där skrivande skett dagtid, bara dagtid, och uppblandat med lussebak, promenader, fikor och julklappsinhandling. Ett behagligt skrivande och makligt tempo. Inget dygnet runt jobb. Inget extremfokus.

December är nästan slut och jag är nästan klar. Med stressterminen. Uppsatsterminen. Ångestterminen. Och faktiskt, även med uppsatsen. Klar, sådär bara. Trots pausterminen. Klar, och nöjd. Nöjd med uppsatsen, visst, men mest med uppsatsterminen. Nöjd med själva kursen, absolut inte, men med utrymmet den ändå gett. Nöjd, med att ha tagit mig tid till allt det andra. Nöjd, med att ha duckat paniken, med att ha gett mig själv en paustermin.