I fredags gick de ut. A, V, C, M, B
och alla andra. Alla som delat långa föreläsningar och tentaångest. Skrattat,
gråtit, stressat, slöat. Med mig. Alla som varit livet, stora delar av det, och
den här bloggen, än större. I fredags fick de diplom i stadshuset. Och jag
ville vara med. Diplomet kunde egentligen kvitta, men kramarna efteråt, de vill
jag ha. Extasen av att det är över, lyckan av att vara färdig. Den ska delas.
Och jag vill dela den med dem.
Hejdar mig precis innan det går iväg.
Smset till A. Det där jag frågar var uppropet är. Vad CMB ligger. Säger att jag
kanske blir lite sen. Det jag alltid skickar. Hejdar mig, eftersom A inte
längre vet. Eller i alla fall inte är där. Hejdar mig, men skickar sen ett
annat sms, där jag beklagar mig. Och A svarar med uppmuntrande ord. Och talar
om var jag ska vara. Från sitt underläkarintro. För det är vad hon är nu. Inte
kandis, utan underläkare.
Dyker upp och hittar D, från klassen.
Den gamla. Vi beklagar oss lite, som två pensionärer. Det var bättre förr. Det
var det säkert inte, för just den här kursen ansågs förra terminen vara KIs
sämsta. Det spelar ingen roll. Jag vill läsa den med klassen. Ironisera, skicka
sms över salen, dricka kaffe och diskutera det som trots allt var vettigt på
rasten. Eller diskutera något helt annat, mer sannolikt. Kursansvarig drar
igång. Han är faktiskt lite rolig, men han lämnar snart över ordet till någon
annan, som pratar för mycket och för monotont. Får sms från V mitt i misären,
och efter några sms-växlingar känns det nästan som om hon var där. Som om det
var som vanligt. Sen kliver den grå upp, börjar prata på ett språk jag tror är
danska men inte ens med stor ansträngning lyckas begripa. Så slutar anstränga
mig. Lägger upp ett inlägg i gamla klassens facebookgrupp, lite för att jag är
uttråkad, lite för att jag vill ha dem med mig.
Någon ställer en förvirrad fråga runt
det förvirrade schemat. "Jag förstår att vi ska vara i Solna första dagen
men...". Där avbryts han, eftersom vi ska vara i Huddinge. "Det står
på s 27 i schemakompendiet", allt finns där. Bland de oklart strukturerade
38 sidorna. Här finns också en beskrivning av de typ 8 olika konstellationer vi
är uppdelade i, alla relativt svåra att läsa sig till, än mindre begripa när de
ska användas. Och en smått kaotisk frågestund uppstår, som blir än mer kaotisk
när han som var lite rolig börjar blanda in månar och stjärnor. Och jag slutar
aldrig hänföras över KIs oslagbara förmåga att göra obegripliga scheman, en delkompetens
i förmågan att göra något väldigt enkelt oerhört komplext. Någon frågar om
studiebesöket i Enköping, får vi ersättning för resa. "KI ersätter såklart
taxi" säger han som faktiskt är riktigt rolig, och vi hinner inte ens
börja skratta innan kurssekreteraren i lätt panik utropar "Absolut inte.
Tågbiljett, bara". Hon behövde inte oroa sig. Vi går termin 11. Vi tror
inte att KI ersätter något. Definitivt inte taxi. Sen fortsätter vi gå igenom
projektarbetet. Där 18 personer ska förbereda en tio minuters presentation. Och
grupparbetets idioti når sitt klimax. Som att alla hämningar släpper sista
kursen. Och det är inte ens 18 av MINA klasskompisar...
Så ogillar kanske mest båda delarna-
att inte få gå ut med dem, och att behöva gå utan dem. Och trots att det är
oerhört självförvållat- orsaken är nu 10 månader och utan tvekan livets bästa-
så ogillar jag det intensivt. Så gör det den låga motivationen lägre. Tålamodet
sämre. De fem och en halv månader som är kvar kommer onekligen kännas
långa. Längre.
Saknar er, fina kursare. Njut av friheten. Om ett halvår kommer jag.
Du är så otroligt otroligt fantastisk! Jag ska bli läkare och jag ska bli precis som du.
SvaraRaderaDet här var verkligen den bästa läkarstudentbloggen. Hoppas du fortsätter skriva i framtiden!
SvaraRaderaÅh, men tacka båda två! Vad himla glad jag blir! Och önskan, ambitionen, är att fortsätta skriva. För det finns att skriva om. Och så finns tyvärr numera det omtalade vardagspusslet också. Men förhoppningsvis ska det rymmas några rader då och då även i det!
SvaraRadera