Innanför

Jag brukade snegla på dem, genom glasrutan på cafeerna. De där cafeerna där musiken är bra, kaffet gjort med omsorg och gästerna till stor del just de. De som sitter vid borden med en laptop och ett block. De som hade sitt kontor under armen, och ofta vid ett cafebord. Sneglade på dem suktande, när jag rusade förbi på trottoaren med min laptop. Såg deras kaffekopp som dracks långsamt, till skön musik. De såg kreativa och avslappnade ut, och stress verkade tillhöra ett annat universum än de gjorde. Och de verkade ha roligt. Ville vara en av dem. De dagar jag inte ville ha scrubs. De flesta dagar ville jag båda.

Sitter på café nu. Med min laptop. Och min kaffekopp, som jag dricker långsamt. Två dagar har jag jobbat så här. Mestadels framför en laptop. Och inte tröttnat. Det är bra. Läser studier som till mesta delen är intressanta, och lär mig på köpet saker som är relevanta. Skissar på strukturer, ritar pilar och former i mitt block. Lär mig saker som blir saker. Bra saker. Känner mig ganska kreativ. Ser en kille i kostym rusa förbi utanför fönstret med en portfölj under armen. Han sneglar in och våra blickar möts. Jag vet inte om han längtar att få gå dagarna i ända i scrubs, men det ser ut som om han längtar efter min plats på cafestolen. Som att han längtar efter att få dricka upp sitt kaffe till skön musik. Och jag får lust att sprunga ut efter honom och ropa "Det går". Ropa att det finns plats vid bordet brevid, och att det faktiskt är nästan precis så harmoniskt och kreativt och behagligt som det ser ut. Att jag sprungit förbi som han, men nu valt att faktiskt hinna dricka upp mitt kaffe. Att han kan välja det också.

Men det gör jag inte. Jag sitter kvar. Stryker en pil, ritar dit en annan. Tar in texten till låten som spelas ur högtalaren.  Kommer på något ganska bra. Jobbar, utan stress. Framför en laptop, till och med med lust. Glad att jag är innanför rutan, inte utanför. Glad att jag valt.