Tre veckor hemma

“Glad sommar”. Titeln på mailet dr J skickade ut i onsdags kväll, efter avslutad medicinkurs. “Vila upp per ordentligt under sommaren” fortsatte det. Och det var precis vad vi kände för. Att ha en glad sommar. Här och nu. Att vila upp oss ordentligt, med början där och då. Inför tre veckor av fortsatt kurs fanns måttlig enthusiasm. Trots att den var självvald. Trots att jag fick den jag helst ville. Den som flest helst ville. Trots det. Ljummen enthusiasm, minst sagt, och mest längtan efter sommarlov.

Så det var utan sprudlande risk jag cyklade till SÖS igår morse. SÖS, trots allt. Den välbekanta fasaden gjorde tramptagen uppför backen lite lättare. Och himlen var blå, som alltid. Mötte upp A i den välkända kanelbulledoftande entren, släntrade in i den hemtama föreläsningssalen, möttes av samma amanuenser som på medicinkursen. Allt var hemtamt och trevligt, och stegen blev lite lättare. Och jag insåg hur mycket jag saknat SÖS.

Dr J började prata. Om kursen, om schemat, om föreläsningarna. Och strösslade med adjektiv som ”trevligt” och ”roligt”. Hade raskt döpt om tentan till ”det lilla förhöret” och diagnostiska provet till ”en rolig övning”. ”På fredag är ni lediga för inläsning. Och då litar jag på att ni sitter hela dagen”. Och vi valde att tolka hans leende som tecken på ironi, och utbytte bara lätt oroliga blickar när han sa ”den här kan ni ju redan”, syftandes på vårt hårt tummade ”Akut medicin”-bok med samtliga vårdprogram. Men lugnades snart av att se våra duktiga och erfarna amanuenser utbyta lika förvirrade blickar, och glömde det snart när även simulatorövningarna blev ”roliga” och seminarierna ”trevliga”.

Sen la Dr J upp handritad overheadkarta över lokalerna, som vi fortfarande inte hittar i men åtminstone går vilse i med större vana, innan kaffe och mackor serverades. Och Dr J beklagade att de inte kunde bjuda på kaffe varje dag, och att det inte bjöds tårta till, och vi var mest bara glada av att vara hemma. Hemma på SÖS.

”Det känns redan bättre” sa A när vi satte oss igen efter kafferasten, och matades med intoxprover, innan det var dags för lunch. Och Rackarbacken bjöd på bekanta ansikten, nickar, hejanden. Klappar på axeln. ”Vad läser ni nu”?. ”Du kommer väl tillbaka till SÖS för kirurgterminen?”. Och jag längtade till den vita pyamasen, som snart blir blå. Och hoppades än mer att den får bli blå just här. Att det ska få fortsätta vara hemma på SÖS.

Och innan vi satte oss ner efter lunch för att matas med akut blödning och chock, viskade jag till A att nu känns det inte bara bättre, nu känns det bra. Och bra kändes det hela eftermiddagen. Bra känns det att gå dit imorgon igen. Bra känns det just idag att det är tre veckor kvar till sommarlovet. Tre veckor med simulatorer och akutmarkörer. Tre veckor till med välbekanta ansikten och nya patienter. Tre veckor till i vit landstingspyamas, tre veckor till, hemma på SÖS.