Glad Påsk!

Och så blev det påsklov. En vecka ledig tid som ingen ens bemödat kalla instuderingstid. Och jag passar på att ta mig till andra sidan jorden, långt bort från snöblandat regn, påskägg och inlagd sill. Långt bort från EKG-kurvor, reumatiska noduli och blodgaser. Långt bort från ständig uppkoppling. Sannolikt långt bort från någon uppkoppling alls, utöver den som godkänts av de som bestämmer. Min blogg brukar inte godkännas.

Så sannolikt hörs vi inte förrän påskchokladen är uppäten. Men njut av den så länge, och kanske lite vårsol! 

Om pannkakor och den vänliga värmen

Det började med pannkakor. I samma rum som vi satt idag, i hörnet av lunchmatsalen. Och plötsligt känns ett år, det år som gått sedan dess, som en evighetet. Då irrade vi vilsna i kulverterna, visste inte vad en blodgas var och tittade storögt på allt och alla. Nu irrar vi fortfarande vilse, men SÖS har blivit hemma. Fler och fler ansikten är bekanta i kulverterna, alltmer småprat med folk i landstingskläder och med läkarskylt i kön till pannkakorna. Det är varmt och vänligt och jag vill vara kvar här för alltid.

Men det är sista lunchen och för alltid blir vi inte kvar. Inte ens med säkerhet under nästa kurs, för det är dags att välja igen. Dags att kastas in i den gigantiska ångestfyllda jättetombolan, där den obarmhärtiga slumpen avgör våra öden för kommande terminer.

Det är sista lunchen och H ställer sig upp och håller ett tal som inte är ett tal men som är ett på alla sätt av oss alla understött tack till vår kursledning som på många sätt bär ansvaret till att SÖS rakt igenom varit vänligt och varmt. De som hela tiden gör saker de inte behöver göra för oss. Eller, som vi tidigare vant oss vid att ingen gör för oss. Som får oss att hela tiden känna oss välkomna, känna oss som hemma.

”Ligg inte sömnlösa över det här” skrev Dr J i mailet i tisdags. Dagen efter tentan, skriven i Huddinge, som examinerade saker vi inte lärt oss än. Dagen efter hade han redan fått nys på det, redan utnämnt sig till vår advokat i fallet och lovat lösa det. Lovat att vi inte skulle behöva ligga sömnlösa. Dagen efter hade han löst det. Vår kursansvarige. Och advokat. Och allt annat vi på kursen behövt.

Och det har varit väldigt få sömnlösa nätter under den här kursen. Väldigt lite stress, väldigt lite orimliga krav, väldigt lite oinspirerande föreläsningar. En väldigt bra kurs med en väldigt bra kursledning på ett fantastiskt bra ställe, som varje torsdag serverar obegränsat med väldigt goda pannkakor. 

Så det börjar och slutar med pannkakor. Och vi kommer sakna det. Pannkakorna. Fast mest det andra. Mest det viktigaste. Sakna den väldiga vänliga värmen.

Om liv i vårdens slutskede

Det var nog första riktiga vårdagen. Jag hade cyklat till Huddinge fastän jag har busskort. Såg tussilago i vägrenen. Hörde fåglar. Med vilja såg jag gröna knoppar på träden. Överallt vår, överallt liv.

Klassrummet var soldränkt, och tycktes även det finare. Kanske för våren. Kanske för lapparna han satt upp överallt. Han, som stod längst fram och sa välkommen till var och en som droppade in. Han som såg sådär vänlig och trygg och stabil ut, som man vill att alla läkare ska göra. Han som skulle prata om palliation. Skulle prata om döden.

Han började prata, om sig själv, om sin bana till där han var nu, och verkade än mer sympatisk än innan. Sen berättar han om en kvinna med obotbar cancer, en av hans egna patienter, och det märktes på alla sätt. Och genom historien lyckas han beskriva de olika typerna av smärtpumpar och de olika sorternas morfin, och vi lär oss en massa saker utan att märka det. Och han får oss att skratta, alla gånger med, inga gånger åt, och det känns naturligt och fint alltihop. Och han talar om empati och respekt och värdighet bara några få gånger. Men han utstrålar det i varje ord.

Och lapparna i klassrummet fick vi gå runt tysta och läsa för oss själva. WHOs definition av palliativ vård uppblandad med Harriet Löwenhielm och Hjalmar Gullberg, medan solen sken in genom halvööpna fönster. Det är det vackraste jag gjort på hela veckan. Och jag inser att jag läser för lite poesi numera. Och att en föreläsning om döden inte behöver riva upp. Att en föreläsning om döden istället kan lugna ner. Kan vara vacker.

”Liv i vårdens slutskede”. Han berättar att de råkade säga fel någon gång, men insåg att det kanske var mer rätt än det de egentligen skulle säga. Och det är just det han han beskriver. Han pratar om vad som händer med människan när hon dör. Inte på det skrämmande och sterila sätt som de gjorde på patologen. Inte på ett fluffigt och vagt sätt, som de gjort på PU-dagar. Utan berättar, sakligt och varmt. Efter patologen var jag vettskrämd. Efter cancerföreläsningarna också. För döden. Men nu, i stormens öga, känns inget skrämmande.

Kvinnan dör i föreläsningen slut. Såklart. Precis innan vi släpps ut till våsol och tussilago. Till överdoser av nyväckt liv. Och det känns inte konstigt. Föreläsningen om döden har på något sätt handlat om livet. Också. Om liv, i vårdens slutskede. Och jag cyklar hem under blå himmel. Men Hjalmar Gullbergs finaste dikt kvar i huvudet

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Och just då, kändes inget skrämmande. 

Fira halvvägs

Det är idag. Lika långt framåt som tillbaka. Det känns som evigheter sen. Och har gått fantastiskt fort.

Då. Första dagen. Okända ansikten, oändligt många. Okända ord och uttryck. Ännu fler. Minns på kollot, hur våra spex skulle innehålla ”TATA-box”. Ett fullkomligt nonsensord. ”Ni kommer hinna lära er allt om den", sa en fadder. Det har jag gjort, lärt allt, och åter glömt. Liksom hela termin ett, som ligger inbäddad i en dunkel dimma av idag oklart placerad kunskap, med en rosa ton färgat av eosina celler och glädjen över att vara just där vi var. Oändligt antal föreläsningar om små delar av något ännu mindre, timmar över mikroskop. Men vi gled igenom det, vallade av nyhetens behag. På riktigt svåra tentor och detaljer till förbannelse. Och jag var knappt frustrerad. Eftermiddagar i kvava rum längst in i biblioteket, med hemmsnickrade minnesramsor och hemmabryggt kaffe. Tillsammans med de okända ansiktena som slutade vara okända. De som kanske allra mest bidrar till att dimman i efterhand är mest varm och behaglig. Då, som var för evigheter sen, men ändå ganska nyss.

Sen. Om lika lång tid. Då är vi klara och kan precis allt. Eller ska kunna precis allt. Eller, ska i alla fall kunna mycket mer än vi kan idag. Eller, i alla fall kunna mycket mer av det som är relevant… Känner man sig redo, tro? Känner man sig inspirerad? Känner man att man kliver ut i det liv vi på utbildningens första dag längtade till? Eller till något annat, men förhoppningsvis lika lockande? Finns det något kvar av det rosa skimret?

Nu. Mitt i. Det är att ha kommit långt. Och att ha lång tid kvar. Det rosa skimret syns bara till ibland. En del är bra, en del inte. En del känns fantastiskt inspirerande, spännande, lärorikt, rätt, bara rätt. Andra dagar vill man vända framför södra station. Kasta den tegelstenstunga läkemedelsboken i sopnedkastet.  Jag antar att det är lite som en förälskelse. Den kan inte vara för alltid. Det kommer toppar och dalar. Ibland är det en lust, ett kall, en glädje. Ibland är det ett jobb. Bara så. Och måste så få vara. Men idag är en av dagarna som är bra. Som känns rätt. Kanske på grund av vårsolen som hittat till och med till Huddinge. Kanske för att föreläsningen i palliation var inspirerande och tung och viktig på samma gång. Kanske för att det bara råkar vara en topp just idag, helt utan särskild anledning

På KS fick de tårta och skumpa. På Huddinge fick vi en föreläsning om palliativ vård. Men det gör inget. Vi behöver inte tårta dagen vi är halvvägs, det är så bra ändå. Så idag firar vi halvvägs. Men mest för att vi är halvvägs. Firar allt vi lärt. Firar alla vi lärt det med. Firar faktiskt också lite allt vi har kvar att lära. Firar att det oftare är roligt än inte. Firar att det oftare känns rätt än fel. Firar att vi är halvvägs till ett jobb som jag fortfarande ganska ofta tror kanske är världens bästa. Det är värt att fira. 

Om att överleva Huddinge

Det börjar snöa på vägen till pendeltåget. Lätta flingor som yr i ishavsvinden som dykt upp från ingenstans. Som om vädergudarna fått nys om vart vi är på väg. För det snöar alltid i Huddinge.

Trängs på pendeltåget, fastnar med A i diskussion om något säkert oviktigt men många gånger intressantare än världen utanför pendeltågsvagnen, och missar nästan att gå av. Men går av. Flemingsberg. Rulltrappan fungerar för en gångs skull, men annars är sig likt. Som det brukar. Och snöflingorna blir fler.

Vi irrar i korridorer. Letar efter B någonting, ett rum som ser ut som alla andra rum, i korridorer som ser ut som alla andra korridorer. Och det är väldigt stort och väldigt lite SÖS och vi längtar tillbaka. Hittar salen, utan den kaffevagn vi tyst hoppats på, hittar de rangliga bänkarna som nästan rasar ihop när någon sätter sig framför, vilket någon gör eftersom rummet är nästan fullt. Geriatrik. Hon är inte alls dålig på att prata men vi är enormt dåliga på att lyssna. Och bilderna är fyllda med staplar som alla säger nästan samma sak, och vi vandrar mellan tillstånden stupurös och somnolent. När vi försöker lyssna. Vilket vi ändå gör ganska stor del av tiden, men 4 timmar är lång tid i ett rum nästan utan luft, och ganska ofta vandrar blicken ner på telefonen eller ut genom fönstret. Där det snöar uppåt nu. Bara i Huddinge snöar det uppåt.

Så blir det tillslut lunch och vi letar oss genom evighetslånga korridorer som känns öde till kandisrummet som känns allt annat än öde. Microkön sträcker sig ut i korridoren, och vi väntar snällt på att värma våra sorgligt ihopsatta matlådor. Äter till slut ljummna fiskbullar ihoptryckta på kanten av ett bord. Och älskar just nu SÖS mer än någonsin. Rummet saknar fönster, men vi vet att det snöar ute.  

Och på eftermiddagen lär vi oss om fallrisk och osteoporos, och ser film i dålig upplösning om demenssjukdom. Och håller oss mirakulöst nog vakna helt utan kaffe, eftersom pressbyrån är enormt långt bort och risken att gå vilse på vägen tillbaka är för stor att ta. Missar precis tåget och konstaterar på den iskalla plattformen att vi är att vi är igenom 20% nu. Fyra dagar kvar. Av Huddinge. Och säkert av snö. 

Det är egentligen inte ett dugg synd om oss. Man överlever Huddinge. Det är det många som har gjort. Och snö i mars. Det har ännu fler. Men när jag klev ut från södra station hade det slutat snöa. Såg SÖS fasad trona mot blå himmel. SÖS, där solen nästan alltid skiner. Och längtade. Längtade hem.

Klart, slut, färdigt

En vecka stroke, två veckor endokrin, en vecka gastro, en vecka lunga, en vecka kardiologi, en vecka MIVA/IVA, två veckor akuten, en vecka geriatrik, två veckor vårdcentral. Det var det. Så var det klart

En LP, tre gastroskopier, fyra koloskopier, tre pleuratappningar, otaliga blodgaser, en buktappning, en positiv babinski, enormt många negativa, två elkonverteringar. Det var det. Så var det klart.

Två anafylaktiska chocker, fem intoxer, mängder av strokelarm som var annat en stroke, tre strokelarm som var stroke på riktigt, två suicidförsök, två DVT, en lungemboli, ett malignt feokromocytom, en cushings, en SIADH, fyra tuberkoloser, en sarkoidos, inget hjärtstopp. Det var det. Så var det klart.

Och alla dem. De jag i bloggen inte skriver om. Han och hon, hon, hon och han, han och han och hon. Alla de. Men inga fler. Klart. Färdigt.

Medicinåret. Mitt medicinår. Det kan skäras på många sätt. Men nu är de kliniska placeringarna slut. Det var det. Så var det klart.

Overkligt. Ganska oönskat.

Tar in det en annan dag... 

Om spåkulor, trollspön och det farliga c-ordet

Vårdcentralen. Vårsolen skinner in genom fönstret. Hon sitter längst ut på stolskanten, foten studsar nervöst mot golvet. Det är för huvudvärken hon är här, den återkommande, dunkande. För huvudvärken, fast egentligen mest oron. Den som överskuggar allt, som finns kvar även när huvudvärken gett med sig. Hon säger det inte men jag läser det i hennes blick. Hon beskriver den, detaljerat, och svarar på mina frågor lite dröjande, tänker inför varje svar. På svaret, men kanske mest på varför jag ställer frågan. Försöker avgöra om jag tänker det hon tänker, det hon hela tiden tänker. “Har du några egna tankar runt vad det skulle kunna bero på”. Hon stelnar till, tittar ner. “Är det något du oroar dig för”. Jag vet vad hon tänker. Vad hon har på tungan. Ordet, så laddat, så dödligt att hon knappt vågar säga det. Hon viskar nästan fram det, efter tystnad jag väntat ut. “Cancer. Kan det vara cancer?”

Hon är den tredje patienten som jag möter på vårdcentralen idag som oroar sig för samma sak. Som kommer in skräckslagen, nästan övertygad. Övertygad om att den, huvudvärken, magvärken, tröttheten, är det stora farliga. Cancer. Och till ingen kan jag säga att det inte är det, att det med all säkerhet inte är det. Jag har ingen spåkula. Jag kan prata om sannolikheter, om att tumörer i colon sällan drabbar 35-åringar. Prata om vilka symptom som är vanliga, peka på att hjärntumörer sällan debuterar med bara huvudvärk. Prata om diffdiagnoser, som är betydligt mer sannolika förklaringar till trötthet än cancer. Men lova, det kan jag inte göra. Lovar istället snabb utredning och hon lämnar rummet, kanske lite lugnad men långt ifrån lugn. Med det stora farliga fortfarande hängande över sig, även när huvudvärken släppt.

Lungmottagningen. Rummet är lite dunkelt trots starka lampor. En tavla med en ledsen räv sitter där fönstret borde ha suttit. Hon sitter bekvämt tillbakalutad, kvinnan vars liv som snart ska slås i spillror. Ovetandes. Lugn, till synes lugn. I några sekunder till. Tills läkaren jag sitter med satt sig mitt emot, sagt de få orden som för alltid förändrar livet, skiljer före från efter. ”Cancer. Det är cancer”

Hon bryter ihop där och då. Som väntat. Småcellig lungcancer. Livet stjäls från henne. Hon bryter ihop och upprepar som i mantra. ”Han sa att det inte var cancer. Läkaren lovade att det inte var cancer”. Ser på mig, som om hon hoppas att jag ska säga att den betydligt äldre läkaren i stolen brevid mig i själva verket har fel. Att hennes allmänläkare, som ju lovade, trots att han inte heller med säkerhet visste, var den som hade rätt. Jag önskar jag kunde säga det. Att jag kunde göra något för att förändra det som var den osannolika men verkliga verkligheten. Men jag har inget trollspö.

Och jag vet i slutänden inte vad som egentligen är bäst. Att vara lugn tills man vet, med risken att det visar sig var ett falskt lugn, eller låta en med största sannolikhet helt omotiverad oro stjäla mängder av energi och glädje. Men jag vet vad som är rätt. Vet vad jag måste säga och göra. Och låter därör dagens tredje patient lämna rummet lugnare, men inte lugn, och gå ut i en vårsol de inte känner, till fler oroliga nätter. Jag vet att jag har gjort rätt, men det känns som om jag har gjort fel. Och jag önskar mig en spåkula. Fast allra helst ett trollspö.  

Om lösa papper, handsprit och det överskuggande lika

Underläkaren bär på tunga högar av mappar där journal skrivits för hand med oläsbar handstil på lösa lappar. Morgonrond. Stressad bläddrar hon mellan undersökningsresultat och labbvärden på andra lösa papper när överläkaren stället en fråga. Pratar med patienten gör hon inte, inte heller undersöker. Hon bär mest mappar, och skriver ner saker hon blir tillsagd. Underläkaren som jobbar under specialistläkaren som jobbar under överläkaren, men alla jobbar ändå på något sätt under Polly, chefssyrran, vilket alla vet och skämtar lagom brittiskt syrligt om. Överlag skämtas det mycket med allt och alla och ingen verkar stressad trots att inget sker i tid. Inte heller med någon struktur, rondar gör man i en ordning som skapas i stunden och patienter delas upp springandes till nästa rum. Springer gör man, utan att egentligen ha bråttom. Överläkare, specialist, underläkare och så jag..

"Sugar in your tea, sweetheart" när ronden är över och jag har inte mage att tala om för den övervänliga undersköterskan att jag egentligen är grymt kaffesugen och glömmer att teet kommer med mjölk om man inget säger. Så sippar på mitt starka mjölkiga te och konstaterar att det ändå båda smakar och ser ut som te, till skillnad från lunchens broccoli som kokats så länge att den slutat vara grön. Broccoli som inga patienter äter. De äter istället högar med jaffa cakes som de har travade på borden brevid sängarna i de ljusa fina rummen där draperier precis som hemma är det närmsta eget rum de flesta kommer. Att dra för och ifrån gardiner är min enda praktiska uppgift och kandisvanan hemifrån att som en skugga följa läkaren med stetoskopet vänjer jag mig sakta av med. "I will let you know if there is anything to listen to", säger specialisten. Fast det kommer han inte, för han lyssnar inte heller särskilt ofta, klämmer inte heller på så många magar, trots att vi är på gastro. Bläddrar mest i mappar, eller ber underläkaren göra det, och pratar fort, hysteriskt fort. Utöver när han pratar med patienten, då talar han högt och långsamt och kryddar med alla tänkbara äktengelska uttryck som jolly och sweetheart och old fellow. Han pratar högt och alla gubbar hör därmed svaret på"hur mycket alkohol dricker du i veckan", som här uttrycks som "how many pints do you have per day". Sen förhör han underläkaren på antalet alkoholenheter i olika ölsorter och underläkaren svarar med skrämmande lite tvekan med två decimaler.

Och mer än en gång vänder sig överläkaren till mig och säger "you will never see this in Sweden, where you take care of your people" och mer än en gång konstaterar jag lite bedrövat att det är sant. Om vårt folk och våra tänder, konstaterar jag när jag misslyckas med att begripa vad ytterligare en tandlös man I femtioårsåldern läspar fram. Och jag använder handsprit tio gånger ner än alla läkare, kanske för att kompensera för att jag saknar den vita hygieniska sjukhuspyamasen, som här ersatts av privata kläder. Har i smyg bytt kläder, till andra privata kläder, privatsjukhuskläder, men känner mig ändå inte helt bekväm. För mina klarblå chinos saknar de stora fickorna vanligtvis bågnande av block, papper, hammare och annat nödvändigt eller inte, och känns trots att de är helt rena inte helt rena, och jag blir skrämmande tacksam för det klargröna plastflastförkläde jag tigger till mig till endoskopin.

Men glömmer det lite när jag av den vänliga överläkaren visas den största esofagustumör jag varit ens nära att se, och glömmer det helt när samma överläkare lite oöverlagt berättar för den 47-åriga kvinnan att det sannolikt är en pankeascancer som gör henne gul. Då är allt plötsligt samma och lika. Skräcken i hennes ögon saknar plats och tid och tårar har inget språk. Världar rämnar lika på alla ställen. Samma lika, liksom min maktlöshet när jag dröjer mig kvar längre än överläkaren. Inte så länge som jag skulle behöva. Bara tills hon slutat skaka. Och livet är grymt överallt.

Skillnader som var stora blir plötsligt små, i skuggan av det viktigaste. De som får mig att vilja vara précis där jag är. Där jag är, inte som i England, eller som i Sverige, eller på någon geografisk plats utan finnas där i människors liv när det är som allra intensivast. Där känslor är som störst. Där allt är närvarande, sorg och glädje och skräck och hopp och förtvivlan. Där, i skuggan av sjukdomen, av döden, där paradoxalt nog livet är som allra mest just liv. I skuggan av det viktigaste, livets allra största, blir allt som är olika ändå väldigt lika.    

Imorgon akuten och lunga. Och fler sweetheart, tandlösa leenden, starka koppar te och överdoser handsprit. Mer av skillnader jag inte upptäckt än. Och mer av det viktigaste, det samma, lika. 

Om en första

Entrén ser ut som sjukhusentreer gör. Golvfasta stolar i hårdplast där gamla och ännu äldre väntar på färdtjänst. Färdtjänstchafförer som vankar otåligt fram och tillbaka på golvet och väntar på andra gamla. En svag doft av kaffe och något bakat. Apoteket, affären där anhöriga och patienter med droppvagn köper tidningar och godis, receptionen där hon den där som hittar allt sitter, dit jag går fram, som jag blivit instruerad. "Yes, sweetheart, how can I help you". Och jag förflyttades från landstingssverige till landet där man är sweetheart för kvinnan i receptionen. Och jag insåg att rullstolarna de gamla väntade i var annorlunda. Inte direkt sämre, absolut inte bättre, utan mest bara annorlunda. Och färdtjänstförarna var nog inte färdtjänst, för sånt finns inte fick jag veta senare, som så mycket annat som inte finns. Och det luktade inte kaffe, utan kanske te, och den bakarom som kändes i luften var mer stekarom, ägg mer än kanelbullar.

Och dagen fortsatte just så. Med saker som vid första anblick kändes lika, som när man tittade närmare var så annorlunda. Och saker som initialt verkar så annorlunda, som faktiskt i själva verket inte är det. Återkommer jag till allt, när det hunnit sjunka in lite. När jag vet bättre vad som först verkar och vad som verkligen är. Nöjer mig nu med att konstatera att en sak är som hemma. Att det spritter lite i magen även när jag kliver in i en engelsk sjukhusentree.

Lite lite läkare på riktigt

”Jobbar du i helgen också” sa han till mig, en av patienterna som varit mina hela veckan. Som jag lyssnat, känt, tittat, och framför allt pratat med hela veckan. Patienten vars värden jag funderat på när jag vaknat mitt i natten. Patienten vars daganteckningar jag skrivit och blodgaser jag tagit. Patienten som jag ville gå förbi och önska trevlig helg, så trevlig helg det går att ha i sjukhusskjorta på fyrsal.”Eller får du vara ledig? Jobbar du på måndag?” Han hann fortsätta innan jag hann svara. ”Nej, jag jobbar ju inte egentligen… Jag är ju kandidat…”. ”Ja, just det, det är du ju” sa han. ”Det hade jag glömt”

Han hade glömt att jag var kandidat. Och jag insåg att det kanske var för att jag i stunder, och ofta i stunderna just med patienten, också glömmer. Inte när jag förvirrad söker i fass efter biverkningar, inte när jag studerar en underlig blodgas eller obegripligt EKG. Men i korta stunder, just med patienten, händer det att jag glömmer att jag är kandidat. Händer det att jag faktiskt lite lite känner mig som en läkare på riktigt.

Gick glad från avdelningen. Mot en helg på kandisvis fri från jourer. Men vaknade i natt och tänkte på patienten. Främst på hans blodvärden, men också lite på att han hade glömt, glömt att jag var kandidat. På att jag i hans ögon hade vart lite läkare på riktigt.